Göteborgsposten – 25 juli 1867, sida 1

ansträngde sin hjerna för att upptäcka sanna förhållandet, kom herr de Saint-Valiez för att söka honom. — Nä, min kära vän, sade han till honom, läggande handen på hans axel, hvad vi bäst kunna göra är att muntert ta vårt parti. Den lilla var vacker, Jag medger det, men hvarken ni eller jag gingo tillräckligt raskt till väga. Under det att vi rivaler utan att veta det, suckade våra känslor, erbjöd en tredje skälm skickligare än vi, en resa till Italien och Palissander vid återkomsten. — Hvad fan är det du berättar mig? frågade markisen, som emellertid förstått mycket väl hvad herr de SaintValiez yttrat. — Hemlighetsfulle, återtog denne skrattande, sedan tillade han, sökande härma Jeans röst: — Mademoiselle Annette, det är en god nyhet som jag medför till er för edra skyddslingar. — Huru! utropade markisen, det var då du, som var hos henne? — Tyvärr! nej. Det är någon som har berättat mig det. — Hvem då? — Jag har gifvit mitt hedersord att icke nämna honom, och du förstår ... — Huru kommer det sig att han valt dig till förtrogen ? — Ehuru han icke är ur vår krets känner han mig något litet; han har icke velat se mig längre spela en löjlig rol, och derför har han artigt förberedt mig. — På hvad?