Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 2

— Se så, återtog Asperginos, inga öfversvämningar. Emedan du nekar gästfrihet åt dina dagars upphof, som fridlös och olycklig står framför dig, så gif honom åtminstone medel att eröfra sitt rike och sina undersäter, som stannat i pant hos krögaren. — Huru mycket behöfver ni dertill; frågade den unga flickan. — Fem hundra soldater å en frano skola vara tillräckliga till denna eröfring. — Femhundra francs! — Intet mera. — Huru vill ni, att jag skall kunna förskaffa mig en sådan summa, min far! — Genom att söka noga. Här om någonsin är tillfälle att säga: ändamålet helgar medlen. — Men det är omöjligt. Om det handlade om att rädda lifvet på oss båda, skulle jag icke kunna samla ihop hälften af denna summa. — Bah! Om du ville riktigt. Du har fina bekantskaper. Bed dem om denna lilla tjenst. — Hvilka bekantskaper talar ni om. — För fan! det vet du väl. Beviset är, att du blir helt röd. Jag talar om den vackre, unge mannen, som var med dig på Porte-Saint-Martin-teatern. — Aldrig! utropade hon. Jag skulle heldre dö än begära af honom en tjenst af detta slag. h! Åh! det syns att han ligger dig om hjertat — Jag känner knappast den person, om hvilken ni talar, stammade den stackars Annette.