Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 2

— Jag måste hafva dem idag, klockan åtta sednast. — Ni skall få dem sade hon lyssnande oroligt för att söka upptäcka om markisen ännu stod utanför dörren. — Han har gått sade konstmakaren skrattande, som visste motsatsen och som med flit höjde rösten för att höras af herr de Ruzolles, hvars steg ännu hördes i förstugan. — Nej, mumlade hon, han är der, och har kanske hört er. — Nej bevars; en stor olycka för resten. Hör på, om du hade för tjugufem centimer förnuft och vänskap för din olycklige far, skulle du låta mig tala vid den gode mannen och berätta honom min finansministers förlägenhet. — Min far! utropade Annette, som ännu en gäng kastade sig framför honom, och som hade blifvit blek som ett lik, om ni någonsin i mitt namn begär en penningetjeust af denne ... denne person, så dödar jag mig. Den eländige förstod, att hon skulle göra som hon sade och vågade icke drifva henne till det yttersta. — Nå väl, sade han, låt oss icke mera tala derom. Gud bevare mig från att komma en så dyrbar dotters tårar att rinna. Småle mot pappa och erkänn att jag är hygglig, när man uppför sig väl emot mig. Jag ser att min närvaro generar dig och jag går att befria dig derifrån. Vill du att jag kommer tillbaka i afton, för att hemta penningarne. — Nej, nej, utropade hon häftigt men med något lättadt hjerta, ty hon hade hört hr de Ruzolles steg dö bort i trappan. (Forts.)