Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 2

— Se så, om du bara vill begära af honom fem louisdorer? återtog Asperginos, som tycktes finna nöje uti att förlänga den stackars flickans qval. — Jag upprepar att jag känner honom knappast, min far. Jag har händelsevis träffat honom hos . Hon blef afbruten af två svaga bultningar på dörren. Bloden stelnade i den unga flickans ådor. — Mamsell, mamsell Annette sade en röst, som hon alltför väl kände igen. — Tig, i himlens namn, tig! sade Annette, åläggande sin far tystuad, då han öppnade munnen för att svara. — Mamsell Annette, sade markis de Ruzolles, ty det var han som var på andra sidan dörren, jag har blott ett ord att säga er. Det handlar om våra skyddslingar. Asperginos började skratta; han tog ett steg mot dörren. — Min far jag bönfaller er! hviskade hon med ångest. — Ger du mig fem louisdorer, om jag tiger? — Ack! Om jag kunde! --Ja eller nej, sade han, görande ännu ett steg mot dörren. — Hon vred sina händer utan att svara, — Du skall få se, att han icke skall neka mig dem han. — Nej, nej! utropade hon stängande vägen för honom. Döda mig heldre! — Dumheter! sade konstmakaren. Får jag mina hundra francs, ja eller nej? — Ja, svarade hon jag skall sälja allt.