Göteborgsposten – 22 juli 1867, sida 1

Rodnande ända upp under ögonen och helt darrande svarade den unga flickan honom i samma ton. — Det är bra, sade han, jag räknar derpå. Hvarom icke, vet jag nu hvar jag skall vända mig. Han vände sig om på klackarne liksom en kammartjenare i komedierna och förlorade sig bland folkhopen. Ännu bedöfvade af aftonens intryck och af bullret omkring dem, hade To irnaires ingenting bemärkt. Men en annan person, som var posterad helt nära intill dem, hade sett allt. Det var baron de Saint-Valiez. Som vi hafva sett i ett annat kapitet var han frapperad af Annette Aubrys skönhet. Huru djerf han var i sina önskningar och sin vilja, hade han hunnit till cen ålder, då man undersöker terrängen, innan man före ager en eröfring. De underrättelser nan hade erhållit om m:ll Aubry, hade framställt henne som en ung, klok och arbetsam flicka, som man fram ör allt icke fick skrämma. Han hade lofvat sig att göra hennes bekantskap genom hr Muhldorf eller genom Tournaires, inför hvilka han bestämde sig att spela rolen af beskyddare. Han hade icke allenast bemärkt den unga flickans samtal med Asperginos, han hade till och med hört den sednares sista ord. — För dj—n sade baronen för sig sjelf, det synes som denna nötknäpparefigur skulle ha band på min Duleinea. Det skulle kunna godt underlätta mina affärer. Den skälmen bär i sitt ansigte skylten om alla laster ...