Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 3

4 AP 148292! äbladet i andra akten senaten på scenen. Här heter det på ett ställe: i Det var år 1865, som hr marskalk Forey yttrade i senaten den 18 Mars: En tidining har nyligen klagat öfver den lott, som drabbat en hr Porfirio Diaz, Oajacos försvasrare, emedan den underrättelsen, hvilken för föfrigt ännu saknar bekräftelse, ingått, att hr Forfirio Diaz blifvit skjaten ... Han var, tillade man, general öfver en regelbunden trupp, och man hade bort behandla honom såsom sådan. Om hr Porfirio Diaz blifvit skjuten, har han, m. h., på min heder, endast erhuållit, hvad han törtjent(bifallsskratt). År 1867 underhandlade hr marskalk Bazaine med Porfirio Diaz såsom sin jemnlike, för att utverka, det våra trupper skulle kunna draga hem oangripna. Med hvad rätt våga de, som så egna sitt bifall åt mordet på en besegrad, en afväpnad, hvilken försvarade sitt fädernesTand mot främmande eröfrare, — med hvad rätt våga de såsom lönmord behandla afrättningen af en furste, som af främmande bajonotter påtvingats landet! Vi. som icke ha dubbel rättvisa, dubbel moral och dubbel por litik, vi se med dubbel smärta de juaristiska generalernas afrättning på grund af dekretet af d. 3 Oktober 1865, likasom afrättningen al den besegrade i Queretaro d. 19 Juni 1867, och vi tänka härvid på Voltaires visa anmärkning, hvilken är liksom skrifven för våra dagar: Om hertigen af Sully icke kunnat öfvertala den gode Henrik IV att låta afrätta marskalk de Biron, skulle kanske Henrik sjelf icke blifvit mördad. Den som tager till svärd, han skall med svärd törgås. Miramon försonade genom sin död Raousset-Boulbons. Maximilian led för det dödsstraff, som Salazar och Arteaga undergått. Man kan ej neka till att detta språk tager sig något sällsamt ut vid sidan af den blixtrande ordensstjernan, isynnerhet då härpå följer denna gisslande kritik, hvilken är obarmhertig, men märklig och slående: Den sjökapten, som genom vårdslöshet bringar ett krigsskepp till undergång, den lokomotivförare, som genom oklokhet föranledt en sammanstötning, blir fälld, huru mycken ärlig och god tro han ån må förebringa, och en minister, som ännu d. 11 April 1865 utropade: Jag säger sanningen, vi ha i Mexico utfört stora ting, genomdrifvit ett väldigt företag; vi ha gifvit landet ordning, civilisation och frihet, vi ha förjagat anarkien och det borgerliga kriget, och inom få år skall landet välsigna Frankrike ... — samme minister, hvilken af händelserna beslogs så förfärligt med lögn, samme minister, som vid det mexicanska lånet, hvilket slukade så många obemedlade personers små besparingar, utropade : Jag vill ingifva Eder mod; blott ingen fruktan, lånet är färdigt, är i detta ögonblick undertecknadt af de bästa hus i Frankrike. Detta misstroende, denna kritisering äro vanmäktiga och fåfänga; man hör dem icke och man gör fullkomligt rätt deri! — den minister, som icke trodde på Förenta Staternas inblandning, utan utropade: Detta spöke, som man besvurit fram, existerar icke!, och hvilken förklarade i ÅMoniteur d. 3 Mars 1864: Pacificeringen är fullständig och de sista vilkoren för erkehertig Maximilians hitkomst äro uppfyllda, — samme minister, som bestormade erkehertigen att mottaga kronan och hvars försäkringar den ena efter den andra beslogos med lögn, som ännu d. 15 Mars 1867 påstod, att intet fel begåtts, och d. 13 Juli måste framkomma med ett långt klagande mea culpa samt plädera på mildrande omständigheter — han skall qvarstanna i embetet? Rouher är en skicklig talare, men all möjlig oratorisk taktik är ej tillräcklig, för att rättfärdiga regeringens oerhörda fel i den inre och yttre politiken ! Så lyder Libertes svar på diamantkorset och kejsarens bref, hvilket, i förbigående sagdt, är af denna lydelse: Tuileriepalatset d. 13 Juli 1867. Min bästa hr Rouher! Jag skickar Eder Hederslegionens storkors i diamanter. Diamanterna ge ej något nytt värde åt den höga utmärkelse, som jag för längesedan förlänat Eder; men jag begagnar detta medel, för att offentligen gifva Eder ett nytt bevis på mitt förtroende och min aktning. Under Edra talrika arbeten, under orättvisa angrepp, för hvilka Ni är skottafla, skall, hoppas jag, en vänskaplig uppmärksamhet å min sida komma Eder att glömma de från Eder ställning oskiljaktiga obehagen, för att blott erinra Eder om Edra framgångar och om de tjenster, som Ni dagligen gör landet. Emottag, min bästa herr Rouher, försäkringen om min uppriktiga vänskap. Napoleon. Att franska regeringen tillåter ett så våldsamt språk som det i Liberte vittnar för öfrigt om den allvarliga hog man har på högre ort i Frankrike att göra pressdiskussionen fri. Den italienske premierministern Ratazzi väntas Hill Paris der han sämags EAHIA mad