Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 3

blodsdåd till blodsdåd, från brand tjllåbrand öfver rykande lik och grushögar, och skri och jemmer följa honom, och hela helvetet är lössläppt omkring honom, och man säger, att djefvulen går vid hans sida, ja, somliga säga, att han är djefvulen sjelf ... Jau vet ... ja ... jag vet, att under det de slagta hvarandra som djur, nänns han icke bära hand på en enda. man, för att ej öka sin egen olycka. Medan slaget! vinnes framme i skogsbrynet, ligger han sjelf i djupa böner på skansen bakom, för att icke signa ned. Och messan sjunges före slaget, och messan efter, och han försonar och läker, han gör godt och mildrar, han ger fred åt alla dem, som bedja, men det finns en, som han senast kan ge fred och det är sig sjelf. Men jag vet också en, som härdar ut trots all helvetets pina och biter sig i skägget och sväljer ned smärtan, slungar hån omkring sig på alla håll och står på sina egna blodsvallar och håller lustiga liktal, och ler desto mera, ju flera som falla, och reser. sig i rådet med värdighet i later och lugn i talet: ty Jag känner en, jag ... ja, jag känner honom, som är så själsstark, att han kan härda ut så länge, att både Gud och menniskor skola till sist se, att det likväl var det goda han ville. Kong Sverre kommer åter till sig sjelf. Den för en stund hvilande handlingen börjar ånyo. En at konung Magnus män kommer och begär mjöd. Halvard blir honom varse, kastar ut honom och dödar honom samt återvänder, i det han säger till Inga, att han dödat honom, emedan han djerfts beskylla henne för förräderi: han fick också sin lögn tillbaka midt i strupen. Detta mord öppnar Ingas ögon och hon begär Halvards förlåtelse; Åmen han kän inte riktigt höra derpå. Ingas far, den andre främlingen som Halvard, okänd, fört med sig, inträder med kong Sverre. Inga skyndar i hans famn och den gamle kränker Halvard. Försoningen mellan dessa båda är omöjlig. . Magnus folk utanför har satt eld på stugan. Hon brinner. Halvard beder Inga välja mellan honom och sin far. Hon väljer maken. Sverres efterskickade tolk kommer nu. Vapengny och försoning, i det Sverre uppenbarar hvem han egentligen är. Detta är den väsentliga gången af hr Björnsons drama, hvilket på samma gång det i historiskt hänseende träffat det nordiska lynnet, uppbäres af en kraftig poesi och likväl är ett familjedrama, vändande sig kring kampen mellan det estetiska och det etiska. Det estetiska ar hemmets, kärlekens fridfulla idyll, hvari mannen och hustrun uppgå i den ömsesidiga kärleken. Det etiska är de lockande tonerna från handlingens verld, som säga mannen, att han ej har rätt att hängifva hela sin litskraft åt hemmet och kärleken, att lifvet derute äfven fordrar sin andel utaf honom, att han måste äfven tillhöra den stora menskligheten och deltaga i dennas kamp för utvecklingen framåt. Frändskapen med De Nygifta är obestridlig, ehuru denna senare produkt vittnar om en dramatisk utveckling, om hvilken Mellan Drabbningarne, Björnsons första dramatiska alster, endast bär löfte, men ett lötte som innehåller en verklighet. Ang. styckets utförande förbehålla vi oss att, sedan detsamma gifvits ännu en eller ett par gånger, få dertill närmare återkomma.