Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 2

Teater. Mellan Drabbningarne, drama i 1 akt af Björnstjerne Björnson. Vi förflyttas till en liten stuga långt uppe i de norska fjällen under kristendomens tidigare dagar i Nordanlanden. Obändig kraft, våldsamma lidelser och den mörka lifsåskådning, som var så ofta den nordiska hedendomens uttryck, gifva ännu nordbon hans utmärkande karaktersdrag. Denna stuga har varit någon tid ett fridens och lyckans hem för tvenne älskande, som banat sig väg dit, för att i ro och skiljda från menniskornas grannskap letva kärlekens lif i uteslutande besittning af hvarandra. Men doras färd dit var en flykt, och deras lycka hade en grund, som var en faders förbannelse eller smärtsamma klagan. Det medvetandet lade sig som en orm vid makans hjertrot, hon som flytt från sin far, för att här bli sin älskares maka. Enslig ligger stugan der i fjällen. Sällan, om någonsin, förirrar en vandrare sig ditåt. Hungriga vargars tjut och suset iden dystra granskogen bryta ensamma tystnaden. Fast nej! denna tystnad störes stundom af ett barns skri: de båda ungas barn. Det ligger en himmelsk musik för dem i detta skri. Men en dag öppnas stugans dörr och en främling inträder, trött af vandringen, gästfritt emottagen, såsom gammal sed är i Norden, och med glädje helsad, ty det är för de båda unga dock ensligt häruppe, i trots af deras kärlek. Främlingen stannar någon tid och täljer många underbara ting, många lysande bedrifter, mången kraftig härnad mellan de båda konungar, som nu strida om Norges krona, Sverre och Magnus. Främlingen ställer Sverre i ljus dager, och den unge mannen lyssnar begärligt till de fängslande skildringarne af mandom och mod, under det den unga qvinnan, hvars faders gård uppbrännts af kong Sverre, börjar känna sitt inre fyllas med ovilja och svartsjuka. Hon är svartsjuk, ty hon tror sitt välde öfver mannen, Halvard Gjela, vara deladt. Hon menar sig ej längre vara allena herrskar