Göteborgsposten – 18 juli 1867, sida 2

2— träffa, har mer än en gång mankerat sitt ord till mig. Jag är icke ledsen att få betala honom med samma mynt. Låt oss gå på spektaklet. — Ack! hvilken lycka! hvilken lycka! utropade Isabelle, klappande i händerna. Denna gång sade Annette heller ingenting och såg icke ens på hr de Ruzolles, ty hon fruktade att han allt för lätt skulle läsa i hennes ögon, hvad som föregick i hennes hjerta; men hon fattade Isabelle och kysste henne med ett utbrott af ömhet, som måhända icke helt och hållet gällde den lilla flickan. Markisen hade hemskickat sin vagn och sitt folk. Ju bättre han lärde känna den unga flickan dess mer iakttog han en grannlaga uppmärksamhet, hvarpå han hittills aldrig hade tänkt. Sålunda hade han hemskickat sin vagn for att icke utsätta m:ll Aubry för illvilliga misstankar af de två lymlar, som hade uppklättrat bakpå hans phaöton. Han var på väg att skicka efter en hyrvagn, men fruktar att förödmjuka sina gäster, om han nekade att stiga upp i vagnen hos dem, höll honom tillbaka. Han steg beslutsamt upp i kaleschen till stor häpnad för damerna vid kassan, som helt sakta frågade hvarandra hur deras aristokratiske kund kunde befinna sig i sådant sällskap. Då markisen intagit sia plats i vagnen, började han tänka på att det svåraste återstod honom. Skulle han