Göteborgsposten – 17 juli 1867, sida 2

Fran Utlandet. Times meddelar följande telegram från Newyork af d. 4:de d:s: Hit ingångna officiela underrättelser från Mexico meddela, att kejsar Maximilian sköts d. 19 Juni. Afrättningen uppsköts af Juarez i trenne dagar. Den britiska och den preussiska ministern hade krattigt protesterat mot afrättningen och förberedde sig på att lemna landet. Den preussiske ministern hade försäkrat Juarez, att flera krönta hufvuden i Europa skulle gå i borgen för, att kejsaren skulle, om hans lit sparades, genast lemna Mexico. Juarez och hans ministrar genmälte, aw landets säkerhet kräfde afrättningens verkställande. Den juaristiske generalen Escobedo har förklarat, att han skulle konfiskera alla imperialisters egendom och uttalat den förhoppning, att han skulle, innan hans militära bana slutade, få se hvarje i Mexico befintlig främlings blod utgjutet. I ett annat telegram till samma tidning säges, att den amerikanska pressen allmänt uttalar stor sympati för Maximilian. Den ur ÅFigaro meddelade uppsatsen om Maximilians sista stunder är nu bevisligen lagad i Paris. Kock har hr Ardenne de la Grangerie varit, hvilken är mycket stark i dylika mystifikationer. Ur en i -Morning Post meddelad och antagligen sann beskrifning öfver belägringen i Queretaro återgifva vi detta: Under hela den förskräckliga, på tragiska momenter så rika belägringen, hvilken varade från d. 8 Mars till d. 15 Maj, således i 70 dagar, var kejsar Maximilian, omringad af faror, hvilka skulle nedbrutit de flesta menniskors mod, och utsatt för frestelser, som annars hedervärda karakterer knappast skulle emotstått, under det han lät sig hvarken böjas eller vilseledas af dem. Hotad utifrån, sväfvade han på samma gång i fara genom förrädare i sitt eget läger. Redan d. 16 April visste han, att Marquez smed i förening med Miramon emot honom en komplott. 12,000 man voro med honom inneslutna i staden, förbindelsen utåt var snart omöjlig, fem af hans kurirer bade fallit i fiendens händer och af denne upphängts i sigte för den beträngda staden. Besättningen lefde under hela veckor at mulåsnekött. Kejsaren delade alla den menige soldatens lidanden. Under det hans stab var i stånd att förskaffa sig vissa delikatesser, försmådde han deremot dessa, för att dela soldatens magra kost. Han var aldrig nedslagen och tänkte icke på sig sjelf; få af hans officerare ha utsatt sig för så många faror som han; ja, endast hans tapperhet och beslutsamhet tillkommer förtjensten att staden hållit sig så länge, under det hans omgifning för längesedan tillrådt honom att kapitulera. Han hade mer än en gång kunnat med sitt kavalleri slå sig igenom de belägrandes leder, men han vägrade alltid att lemna sina vapenkamrater i sticket, fastän han visste, huru många ibland dem som voro beredda att skilja sitt öde ifrån hans. Ty han hångaf sig icke åt något sjelfbedrägori i afseende derpå, att med stadens fall antagligen äfven hans lif skulle vara uppoffradt. Jag vet, att de skola skjuta mig, om de få tag i mig, sade han, men jag vill heldre kämpa, än begifva mig af, För sina soldater hyste han alltid omsorg. mot stadens borgare visade han sig välvillig, och han förfor mildt och skonsamt äfven med de fiender, som föllo i de belägrandes händer. När hans officerare ville erinra honom om nödvändigheten af att låta skjuta dem, svarade han: Jag vill ej veta af några afrättningar, fastän dessa personers brottslighet icke är mig obekant. Om allt aflöper lyckligt, godt; om olyckligt, skall jag åtminstone ha ett rent samvete.