Göteborgsposten – 16 juli 1867, sida 2

tare och sänkande ögonen med en sorgsenhet, som hon ej kunde beherrska. Fredåric tvekade ett ögonblick. Det fanns hos denne man en sådan redbarhet, en sadan afsky för lögn, att han fruktade den ända till öfve itdrift. — Kanhända steg jag ännu någon tid, sade han, men jag skulle lida grymt. Jas tror väl, att jag icke skulle gå långt utan att falla. Hvad mannen gäller det gälla hans ord. Fru de Saint-Valiez visste att Miihldorf sade sanninnen. Hon förblef helt sorgsen och tankfull. — Först sedan jag lärde känna er, har jag börjat att lefva, återtog Frådöric. Jag har gjort två delar af min tillvaro, och den som är den längsta gäller likväl icke mycket för mig; mitt lif är helt och hållet i den andra, det vill säga i de få minuter jag tillbringar hos er, och som besträla hela aterstoden at min lefnad. — Min herre! ... Frådörie! — Jag hade svurit mig att aldrig säga er detta, men tanken att icke mera få se er har gjort mig galen. Nå äl! ja, jag älskar ex! Jag har orätt, jag vet det. Då ni icke mera är närvarande och mitt hufvud kan lugnare resonnera, känner jag vil att min kärlek är en dårskap; men må Gud bevara mig från att tillfriskna. (Forts.)