endet så obetydliga hinder, att tillbringa några timmar hos er. — Vi skola försöka att arrangera detta annorlunda, stammade Valentine, sem icke vagade och icke kunde säga, hvad hon led i sitt hjerta. — Jag har varit allt för lycklig, atertog Frådåric, jag kände väl att detta icke kunde fortfara. — En dag skall ni blifva en stor läkare, en ryktbar man, och lyckan skall göra er skadeslös — Ah! hvad båtar mig lycka och förmögenhet, om icke dess första verkan är att närma mig till er! Har jag då någon annan tanke i mitt lif hädanefter? Arbetet sjelf, denna beskyddare af min stackars ungdom, hvars önskningar det så många gånger har insöft. Nå väll! det är icke blott i och för sig sjelf jag älskar det, det är emedan det ensamt kan närma mig till er. O! låt mig tala, jag besvär er derom! Hvem vet om jag någonsin mer skall återfinna detta mod? När jag var barn drömde jag en natt, att jag med möda klittrade uppför en stor stege hvars spets förlorade sig i himlen. Jag steg uppför. Plötsligen såg jag på spetsen at denna stege lysa en stjerna, hvars himmelska glans hastigt återlifvade mina krafter i det den gaf mig ett mål. Denni stege, min fru, är mitt lif af arbete och ensamhet; det är denna stjerna som leder mig som kommer mig att glömma vägens mödor, och som kommer mig ati smäle. — Om stjernan li eväl skulle försvinna, mumlade fru de Saint-Valicz, som helt rörd låtsade vända saxen i skämt såsom det förr eller senare måste inträffa, tillade hon sak