Göteborgsposten – 16 juli 1867, sida 1

net. Baronessan och Frderic hade visserligen kunnat tala alldeles högt, ty deras samtal var sådant att äfven den misstänksammaste person icke skulle kunnat finna anledning att tadla dem. Men tonen, hvarmed dessa ord uttalades, och blicken, hvarmed de åtföljdes gåfvo dem ett helt annat innehåll. Då bokhållaren närmade sig dem, betraktade dem och till och med blandade sig i samtalet, generade aldrig hans mellankomst de unga menniskorna. De kände att Tournaire icke gjorde det af någon nyfikenhet. Hans ögon hade icke detta förstulna uttryck som hans kära hälfts, hvilken dock, skyndom oss att säga det, handlade sålunda utan någon illasinnad afsigt. Oaktadt den förtret hennes lilla fåfänga kände öfver att sålunda sc sig hållas afsides, erfor hon lika mycken tacksamhet som tillgifvenhet för sina välgörare. Oaktadt hon stundom brummade öfver dem, då de icke voro tillstädes, hade hon säkerligen icke tvekat ett ögonblick att riskera sitt eget lif för att rädda baronessan och Frederic från någon fara. Fastän de båda unga menniskorna mer än en gång i sitt inre saknat den tid, då de med låg röst samtalade vid den insomnade sjuklingens läger, gällde deras närvarande samtal ännu mer än den skiljsmessa, hvarmed herr Tournaires frånvaro framdeles hotade dem. Den dag hvarom vi tala var fru Tournaire nödsakad att uträtta ett ärende. Ett ögonblick derefter gick bokhållaren i sin tur ut för att hemta hos skräddaren en fullständig kostym, som herr de Ruzolles gaf Tournaire.