Göteborgsposten – 15 juli 1867, sida 2

Ehuru han med skäl satte sig öfver några af dessa dockor med friserade polisonger, pomaderadt här, med bena i nacken och mekaniska småleenden, kunde han ioke hindra sig ifrån att erkänna, att de voro bättre klädda, hade bättre och elegantare hållning än han. Han kände att han icke var hemma, som man brukar säga. Det skulle varit af föga vigt för honom annars, om icke detta hus varit fru de Saint-Valieze, men han, som icke hade någon ärelystnad för sig sjelf, hade i detta ögonblick velat vara prins, senator och tjugo gången millionär, på det fru de Saint-Valiez i intet afseende skulle behöfva ångra sitt val. Stundom då han tänkte på de hinder af alla slag, som skiljde honom från baronessan, och som han nu kände bättre än någonsin, erfor han en djup nedslagenhet och en slags fruktan för framtiden. — Hon skall aldrig kunna älska mig, mumlade han sorgset och hans oroliga öga sökte baronessan. Ep stråle från den unga qvinnans stora ögon var tillräcklig att skingra den dysterhet som bemäktigat sig Fråderics hjerta. Men mot sin vilja upptagen af sina pligter som värdinna kunde fru de Saint-Valiez å sin sida icke sysselsätta sig med honom så mycket de båda två önskade. Två eller tre gånger dessutom, då hon talade med Miihldorf, hade hon i en spegel uppfångat hr de SaintValiez på dem fästade blick. Oaktadt baronen för längesedan upphört att vara svartsjuk, plågade detta slags inqvisition Valentine något. Midt i dessa lysande salonger, der hvar och en eg