Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 3

Article Image
Lä a D 2 sen i allmänhet och tidningarne isynnerhet ( ifall). Journalismen har i våra dagar blifvit en oförstörbar kraft. Pressen har sedan två eller tre generationer tillbaka utöfvat ett mäktigt inflytande på detta land; men den krets, inom hvilken dess handlingar verka, har på sista tiden erhållit en ofantlig utvidgning. Pressen, som till principen endast var den bildade klassens egendom, har blifvit till folkets arfvedel. (långvariga och stormande bifallsrop). Tidningen, med dess nu gällande billiga pris, är tillgänglig för alla dem, som äro i besittning af undervisningens första elementer, och just de, som spela en roll i det offentliga lifvet, äro mer än alla andra skyldiga att vara erkänsamma mot den periodiska pressen (bifall). Vi aro skyldiga densamma erkännande, derför att det är isynnerhet vi, som ha tillfälle att erfara och märka de ofantliga politiska och offentliga välgerningar, som pressen utöfvar. Det är ej för mycket sagdt, då vi påstå, att en populär och väl ledd press uppträdande i våsentlig mån modifierar arten af förhållandet mellan de styrande och de styrda (bifall). Lydnaden är i våra dagar ej längre en passiv och blind pligt. (hör! hör!) Lagen, regeringen, den lagstiftande statsmaktens handlingar underställas genom tidningarne alla samhällsmedlemmarnes bedomande och ,upprätta nya band af intresse och vänskap mellan medborgarena och den offeniliga myndighet, under hvilken de lefva. Dessa band ge ny kraft åt samfundet och landets vördnadsvärda institutioner (bifall). Pressen gör äfven oss, offentliga män, mycket värdefulla personliga tjenster, och man kan tryggt påstå, att dess fördelar äro af ett ofantligt värde för medlemmarne af parlamentets båda kamrar, då man gör sig reda för de lyckliga förändringar, den låter deras yttranden undergå under den korta tid, som ligger emellan improvisationen och talens tryckning i tidningen (munterhet) Jag befinner mig här på ett ömtåligt område, men jag påstår såsom för visso sannt, att stenografens skicklighet gör de tal, som hållas i parlamentet, betydligt bättre i afseende på grammatik, uttryckets riktighet och logiska gång, i det han afklipper all onödig utbredning. Men förutom denna skuld stå vi i en ej mindre förbindelse hos, icke referenterna, utan skrifiställarne i tidningarne. Jag erkanner öppet, att jag ej vet, huru vi skulle bete oss utan dem (gillande). Deras uppmuntranden, deras beröm äro lör oss af mycket stort värde, De understödja oss i behofvets och svärigheternas stund. Men jag försäkrar eder, att hvad mig angår — och jag tror att alla de, som deraf haft någon erfarenhet, skola säga detsamma som jag — Jag sätter ett högre värde på deras kritiska omdöme, än på deras tadel (hör). För öfrigt, kritik eller tadel, hvem är den man, som någonsin kan finna sig dera! sårad? Om kritiken eller tadlet äro orättvisa, kunna de icke skada, om ej den, till hvilken de äro ställda, är beröfvad all karaktersstyrka (hör! hör!). Om de deremot äro rättvisa, är deras värde oskatibart. De bli då en spegel, i hvilken man upptäcker eller lär känna, hvad man annars aldrig skuile fått veta. Derigenom lära vi aedlen att ändra våra fel, att undvika de begångna irringarne, att göra våra talanger, hvilka de än må vara, mera gagneliga för våra medborgare, att uppfylla — jag säger icke mera fullständigt, utan mindre ofullständigt — de svåra förpligtelser, som Försynen pålagt oss. Hvar och en, som skrifver i en tidning och isynnerhet i en vigtig och mycket inflytelserik tidning, har sig ålagdt ett i alla afseenden svårt värf. Ännu mera, detta varf har saror för honom sjelf vida mer än för den stora allmänheten, på grund af det ansvar, som han ständigt känner hvila på sig, under det han skrifver, ett ansvar för hvilket han aldrig har tid att göra sig reda, som härflyter från offentligheten och hvilket vi sjelfva ofta erfara under uppfyllandet af våra pligter. Kortligen, journalistens göranden äro för oss ovärderliga. Samfundet har dem att tacka för mycket, som forskaffar det undervisning och framåtskridande genom tidningens medium. Men ingen är dem mera tack skyldig, än de, som å pressens sida äro foremål för en fri, uppriktig och tillochmed fientlig granskning. : Det ligger mig personligen mycket om hjertat att Så erkänna min skuldqvot. Jag har ej för afsigt att öfverdrifva, och jag tror mig icke hafva öfverskattat pressens ofantliga, obesäkneliga vigt i hvad som rör samfundet i dess helhet (hör!). Det tillhör icke mig att minutiöst beteckna pressens moraliska karakter sedan den tid, då den blef en stor makt i vårt land. Men efter hvad jag lärt känna, hyser jag den djupa öfvertygelsen, att pressen blifvit mera hederlig, mera uppriktig, mera vördsam mot personerna, mot det enskilda lifvets helgd, mera mån om att undvika hvad som kan framkalla rodnad eller blygsel, och detta i samma mån som den vunnit popularitet och spridning (bifall). Låtom oss derför icke tveka om, att gifva denna stormakt den plats, som densamma tillkommer inom kretsen för våra institutioner och ideer. Lätom oss helsa den som ett nytt godt, som Försynen velat gifva menniskoslägtet, för att medverka till ärendernas och institutionernas framåtskridande (stormande bifall). Båtom oss begagna hvarje tillfälle att bevisa den, att vi sympatisera med densamma, att det är vår önskan att bistå den i dess mission. Det är med dessa känslor, jag föreslår en skål för framgången af the newspaper press fund. Detta tal hedrar lika mycket den store statsman, hvilken hållit det, som det hedrar pressen, hvilken skall just i dylika erkännanden hemta den kraft och genom dem vinna den makt, som kan lända till samhällenas båtnad, såvidt det är en sanning, att i dagsljuset öppnar. sig knoppen, som i mörkret ännu är tillsluten. Till Paris anlände d. 6 d:s 200 medlemmar af arbetareföreningen i Köpenhamn. En af Siccles medarbetare, hvilken i fjol hemsände från Berlin så blomsterrika skildringar at det lyckliga förhållandet i Preussen och till tacksamhet derför erhållit Röda Örns Orden, har ansett sig böra återsända dem, för att blidka den allmänna opinionen. . V. konungen af Egypten skall efter sin återkomst från England begagna baden i Vichy. Inom senaten bemöter man marskalk Baraine med synbar köld. En af de från Mexico återvända oeneralarna har nemligen ; af

11 juli 1867, sida 3

Thumbnail