Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 2

påminner sig sin ungdoms lyckliga tilldragelser han icke må kunna göra det utan att tänka på mig. Tack vare detta resonnemang som störtat så många qvinnor, upplät fru de Saint-Valicz åt Fråödoric en vrå af sitt hjerta. Som det alltid händer i dylika fall inkräktade denna tanke snart hjertat helt och hållet. Om Frederic varit en vacker yngling skulle han kanhända ingifvit den unga qvinnan något tvifvel om renheten af den kärlek hon erfor för honom, men då hans drag icke hade något annat bemärkansvärdt än deras uttryck af öppenhet och kraft var fru de Saint-Valiez allt för lycklig af att tänka att hvad hon älskade hos honom var hans redlighet, hans arbetsamma karakter, hans förbindlighet, hans godhet mot de fattiga, hans beundran och vördnad för henne sjelf. Ju mera blyg, till och med nägot tafatt han var, desto mera hängaf hon sig åt sin kärlek. Hvad Frederic angår ehuru han kände att han var älskad tyckte han sig alltid bedraga sig. Liksom barnet som uppbläst en vacker säpbubbla vågade han icke andas af fruktan att hans andedrägt skulle komma den att tlyga bort eller brista. Han talade icke om kärlek med den unga qvinnan, men hvilken vältalighet i hans ögon, hans röst, i de minsta småsaker. Då fru de Saint-Valiez inträdde hos herr Tournaires kände hon sig upprörd i hjertat då hon mötte den unge studentens blick at beundran. Af tusen sma detaljer, alltför omständiga att här upprepa, säg hon att det var han som gjort upp elden och