Göteborgsposten – 10 juli 1867, sida 2

— Då skall du också omfamna honom, du? sade Isabelle till mamsell Aubry. Den stackars Annette rodnade så mycket mer, som dessa Isabelles ord påminte henne om en viss kyss som hon erhållit dagen för hennes första sammanträffande med markisen. — Ja visst, tillfogade herr de Ruzolles. — Se så! du är då mycket rädd idag, din lilla elaka, sade han derpå muntert i det han strök tillbaka barnets hår för att kyssa det på pannan. Men barn äro envisa. — Du skall också kyssa herrn, du, återtog Isabelle dragande vid armen den unga flickan, hvilken, som man säger i dagligt tal, icke visste var hon skulle gömma sig Så sjuk han var började bokhållaren skratta. Hos medelklassen liksom hos det lägre folket fäster man icke mycken vigt vid en kyss som just derigenom icke har någon betydelse. Om det handlat om hvem annan än markisen skulle Annette sträckt fram kinden sjelt oaktadt sin vanliga förbehållsamhet och blyghet, men tanken att kyssa herr de Ruzolles trängde ända till hennes hjerta och skakade det i dess innersta djup. — Se så, sade markisen muntert, ni måste underkasta er, mamsell. Isabelle har redligt löst sin uppgift, det är nu er tur att lösa er. Rodnande och förvirrad, med nedslagna ögon småleendet på läpparne men beklämdt hjerta förblef Annette orörlig. Markisen fattade hennes båda händer och drog henne mildt till sig och tryckte sina läppar på den unga flickans