er detta, återtog mäarkisen, ändrande sålunda sin första tanke öfver hvilken han nästan blygdes, ty han såg väl att mamsell Aubry icke hade förstått den; — hvad begärde ni då? — O, mycket saker, sade hon. — Men hvad, ändå? Annette öppnade munnen för att utkasta sitt lilla program, som hon trodde för längesedan färdigt. Men i det ögonblick hon ämnade framställa det märkte hon plötsligt att det var betydligt förändradt sedan två eller tre dagar. Ett nytt ansigte och nya tankar insmögo sig bland de förslag som hon fordom uppgjorde för sig ensam och för några olyckliga vänner med hvilka hon ämnade dela sin lycka. Denna nya skepnad som intog en så stor plats på taflan liknade så noga markisen att Annette rodnade ända till hvitögat, liksom hon hade föreställt sig att herr de Ruzolles i detta ögonblick kunnat läsa i hennes hjerta. Hon svirade med några allmänna uttryck, men man fingret, förebrående henne att ej vilja tillstå sanningen. — Nå väl! återtog han, besluten att drifva henne till det yttersta, jag gissar hvad ni icke vill säga mig. Eder dröm skulle vara att gifta er med någon bra gosse, någon ordentlig arbetare, som hade en god ställning och som om Söndagarne skulle föra er ut till landet. Hon gjorde ett nekande tecken. Några tårar glindrade med detsamma i hennes stora ögon.