via ÖOmed)egaran. Gdotebe aget framåt på frihandelssystemets bana — å afgifver utskottet följande slutomdöme: ratt den under senaste årtionden genomförda förändringen i systemet för vår tull-lagstiftning arit till principen sann och riktig, att tiden för lenna förändring varit inne, och att en återgång ill det fordna förhållandet härutinnan icke vilare torde ens böra ifrågasättas. Efter ett sådant domslut, dikteradt at ar Key, är det uppenbart att han icke vidare kan tillhöra protektionisterna, och icke heller längre kan vara motståndare till ett tull-lagstiftnings-system, hvilket han erkänt vara etill principen sannt och riktigt. Det skulle således innebära en förnärmelse mot hr Keys karakter om man hädanefter räknade honom till protektionisterna. Hans ställning till landtmannapartiet blir ock genom nyssanförda uttalanden väsendtligen förändrad. Han kan i sitt hjerta och genom sina intressen, men icke genom sitt förstånd vara fästad vid detsamma. Fortfar nämnde parti att agitera mot frihandelssystemet, så kan det icke i hr Key påräkna något biträde, med mindre än att han skulle sätta en outplånlig fläck på sin karakter, och jag betviflar icke att hr Key är rädd om sitt anseende. Deremot betviflar jag icke att han vid nästa riksdag skall slå in på en ny bana, sedan han frigjort sig från den protektionistiska surdegen. Han skall sannolikt bemöda sig att uppträda såsom den radikalaste bland de radikala, radikalare än både hr Blanche och frih. Liljencrantz, men utan att ändå göra gemensam sak med Jöns Pährsson från Kronobergs län, hvilken kan anses såsom typen tör den råa radikalismen. Men huru hr Key än framdeles kommer att uppträda, säkert är att hans position skall blifva framstående och uppåtsträfvande — alltid, vill jag hoppas, i en god mening. Bland de at hufvudstadens representanter, som för första gången beträdde den politiska arenan, intog kammarrättsrådet Kinmansson onekligen första rummet, icke blott på grund at sin stora bildning och mångsidiga embets mannaerfarenhet, utan äfven genom sin karaktersfasthet och sitt humana väsende. Fastän han blott sällan deltog i diskussionerna, gjorde han det dock tillräckligt ofta för att häfda det anseende, hvilket han redan före sitt inträde i andra kammaren åtnjöt. Hans framställ ningssätt är angenämt, klart och allvarligt. Han estersträfvade för egen del icke något inflytande; hans samhällsställning är redan betryggad, han eftersträfvar icke att blifva något annat eller mera än han är, och det var först efter mycken tvekan, som han lät formå sig att mottaga befattningen såsom fullmäktig i riksgäldskontoret. Ju mera assessor Bergström blef känd af sina kolleger i andra kammaren, desto mera ökades deras förtroende till honom. I det yttre sträf, och stundom kärf i sitt framställningssätt, tvekade han aldrig att frimodigt uttala sina åsigter, äfven då han stod alldeles ensam om sin mening. I hans yttranden framskymtade stundom en viss humor, i hans rephker icke sällan en viss satir, hvilken, uttalad på den skånska dialekten, tog sig ganska roligt ut. Han underhandlade aldrig med sin öfvertygelse och han eftersträfvade icke popularitet. Han eger en vidsträckt klassisk bild ning och grundliga juridiska studier. Man förebrådde honom allttör stor pietet tör formerna; han svarade derpå: respekteras icke formerna så står godtycket för dörren; äro formerna felaktiga, så rätta dem, men öfverträd dem icke egenmäktigt. Ekonomiskt oberoende, hängifven sitt domarekall och den provins hvari han är född, och hvilken inga förmånligare anbud kunnat förmå honom att öfvergifva, är representantkallets utöfvande för honom vida mera en uppoffring än ett nöje, och jag betviflar icke, att när 1869 års riksdag är afslutad, skall han ej låta förmå sig att mottaga omval. Hvem misskände väl häradshöfd. Hessles välvillighet? Både den och hans framskridna ålder berättigade honom till aktning och —