jfverseende. Han menade så hjertinnerligt väl med sitt förslag om nedsättandet af ett särskildt utskott för jordbrukets angelägenheter. Han föreställde sig att detta utskott skulle till de betryckta jordbrukarnes lättnad lyckas att åstadkomma den metall, som kung Midas i sitt oförstånd önskade sig och som han till sin olycka erhöll både för lätt och i för stor mängd, utan allt arbete. Men den rättvisan måste man göra hr Hessle, att i samma mån han blef öfvertygad derom, att jordbrukarnes betryck hvarken tillkommit genom eller kan afhjelpas medelst några riksdagsbeslut, så ångrade han allt mera att nämnde förslag af honom blifvit väckt. Han undandrog sig närmare riksdagens slut att besöka landtmannapartiets sammankomster — och derpå förlorade han endast detta partis bevågenhet. Brukspatron Indebetou, som invaldes i andra kammaren dertöre att herrarne i valdistriktet på intet vilkor ville ha vackre Lars i Wik och ej voro nog röststarka för att kunna utse gretve Henning Hamilton till representant, eftergaf ingalunda den senare i protektionistiska sympatier. Hans åsigter äro temligen föråldrade; men de grunda sig på en fast öfvertygelse och han framställde dem med mycken klarhet och med en för hans ålder föga vanlig energi. Det är icke alldeles omöjligt, att han skall ifrågasättas till talman i andra kammaren, om biskop Sundberg skulle vidhålla sin föresats, att icke härnäst mottaga talmansklubban. Om jag icke nu egnar någon speciel uppmärksamhet åt hr De Mares och Jöns Pährssons riksdagsmannaverksamhet, så sker det derföre att de, ehuru på sätt och vis äfven framstående, men icke i en genre som är rekommendabel, särdeles hvad ton och uppträdande beträffar, torde böra ställas på förbättring. Det skall glädja mig, om de vid slutet al nästa riksdag hafva gjort ett bättre intryck på kammaren och på allmänheten, än fallet var vid slutet af den sist tllryggalagda, och jag hoppas det äfven derföre att de utan tvifvel lärt åtskilligt redan under den tid de varit folkombud. (Slutet följer.)