Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 2

Gud tycktes hafva bevarat för den stackars bokhållarer strålade omkring honom på hans beskyddare. Ordet lycka är måhända öfverdrifvet för att uttryckt hvad markisen erfor hos den unga flickan. Hon behagade honom mycket och ingaf honom en slags vördnadsfull ny fikenhet. Men Annettes jungfruliga hjerta, liksom Mähl dorts egnadt för ömheten genom ett lif af ensamhet, öf verlemnade sig åt en slags tyst hänryckning och en oför klarlig förtjusniug i det hon betraktade denne unge vackre man, så god, så munter, så älskvärd och så i alla afseen den, som hon tyckte, öfverlägsen alla dem som hon kände Stundom fattad af en plötslig blyghet vågade hor knappast att svara honom; andra ögonblick, drifven a hans frågor, uppmuntrad af hans välvilliga uppmärksam het och helt stolt öfver att se honom småle åt henne: ord, upplifvades hon och lät sin ålders glädtighet tindri hennes ögon och leka på hennes rosenläppar. Allt för svag ännu att riktigt kunna göra sig red: för hvad som tilldrog sig omkring honom och föga klar synt för naturen af sådane saker varseblef Tournaire in genting. Han talade naturligtvis mycket litet och kastad på det högsta då och då in ett ord i de båda unga men niskornas samtal. Oaktadt Jean långt ifrån var någon observatör had ban icke svårt att märka den unga flickans naiva beundran Men med den känsla af tvifvel som nästan alltid insmy ger sig i de menniskors hjertan, som äro vana att besök; en viss krets af qvinnor för hvilka kärleken endast ä ytlig och som mycket snart låta egennyttiga motiver fra m