Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 1

Valiez skulle ha funnit opassande, hos hvilken annan än honom; men hon fäste ingen uppmärksamhet dervid. — Snart, tänker jag, svarade han. Dessa stackars menniskor ingifva mig mycket intresse. Sådan är makten af den känsla som började bemäktiga sig baronessans så länge stumma hjerta, att hon, lik en simpel grisette, stannade två eller tre minuter i trappan, för att prata med den unge studenten. Ändtligen gick hon. I stället för att gå upp till Tournaire, som han hade ämnat, inneslöt Fråderic sig i sitt rum. Under en timme åtminstone satt han med hufvudet stödt mot sina båda händer, sysselsatt med att njuta af sin lycka, det vill säga att upprepa och utlägga hvarje af fru de Saint-Valiez ord. Han inträdde slutligen till sin sjukling. Der kunde han ytterligare öfverlemna sig åt nöjet att höra talas om baronessan. Jag sade höra ty genom en slags hjertats grannlagenhet, vågade han sjelf icke uttala namnet på den unga qvinna han beundrade. Man föastår hvilken glädje det gjorde honom att erfara det beröm som hvar och en slösade på baronessan. Annette Aubry betjenade sig af Fråderics närvaro för att gå in i sitt rum. Fru de Saint-Valiez hade sagt att herr de Ruzolles troligen skulle komma och besöka sina skyddslingar, och den unga flickan tyckte ej illa om att få göra litet toilette. Olyckligtvis medan hon ordnade sitt hår framför en liten spegel, kom markisen.