Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 1

Annette kände igen hans steg i trappan. Då Jean gick förbi hennes kammare kunde hon icke afhålla sig att glänta något på dörren för att få se honom. Jean som redan tagit några steg i den andra trappan vände sig instinktmessigt om åt den sidan Annettes rum var beläget. Skamfull öfver att bli gripen på bar gerning i sir nyfikenhet slog den unga flickan hastigt igen dörren och blef alldeles röd. — Min Gud! mumlade hon, bara han inte såg mig. Hvad skall han föreställa sig om jag går upp nu? Jag skall aldrig våga det. Under det hon sade detta gick hon mot dörren, men vid tanken på att gå in till Tournaires felade henne ånyo modet; ho: sjönk ned på en stol. Hon hunde ha gråtit för ingenting. — Det är ju ingen olycka för resten om jag icke skulle få se honom. Om jag intresserar mig för honom är det för hans godhet mot mina grannar. Jag skall gå upp till Tournaires sednare. I kraft af detta beslut klappade hon ett ögonblick derefter på bokhållarens dörr. Det är sannt att sedan detta var gjordt grep blygseln att åter visa sig inför markisen så den unga flickan att om det änuu hade varit tid hade hon dragit sig undan. Men det var icke längre tid. Hon inträdde helt röd och helt förlägen, vågade icke upplyfta ögonen och aktade sig isynnerhet att fästa dem på markisen. Hon till och med knappast svarade på hana