presterskapet spelat en olycksbringande roll. Sedaa Maximilian af ledarne för det klerikala partiet, hrr dEstrada, Almonte och Labastida, öfvertalats att emottaga den kejserliga kronan, vill det synas som att presterna ätven varit drifkraften till kejsardömets slutakt, sådan den upprullats för åskådarne. Det skulle vara en stor villfarelse att tro, att kejsar Maximilian var från första början besluten att våga det yttersta. Man vet tvärtom med visshet, att han en tid hade för bestämd afsigt att lemna Mexico med fransmännen och återvända till Europa. Både marskalk Bazaine och Frankrikes utomordentlige gesandt, general Castelnau, sökte stärka honom i denna föresats, likasom det är otvifvelaktigt, att kejsar Napoleon och medlemmarne af det österrikiska kejsarehuset gjorde allt, hvad som stod i deras makt, för att förmå honom nedlägga kronan. Men en olycklig stjerna hvilade öfver alla Maximilians beslut och företag. Vid den tid, då fransmännen voro i färd med att inskeppa sig, befann sig kejsaren på slottet Chapultepec och hade redan skickat hela sitt bagage till Vera Cruz. Det kunde således ej vara tvifvel underkastadt, att Maximilian tänkte uppgifva sin hopplösa ställning. På redden vid Vera Cruz lågo tvenne österrikiska krigsskepp med ångan uppe och städse beredda att föra kejsaren och hans svit till Europa. Hans slägtingar i Wien voro så fullt och fasta öfvertygade om hans förestå ende ankomst, att kejsar Frans Joset skickade en person till Gibraltar, för att der mottaga Maximilian. Men ödet ville annorlunda. Då kejsaren på väg till Vera Cruz närmade sig Orizaba, uppnåddes han af sin presterlige rådgifvare, en pater Fischer, som gjorde honom meddelanden från det klerikala partiet, hvilka kullkastade alla hans föregående beslut. Det klerikala partiet i Mexico, biskoparne och deras verldsliga anhängare, erbjödo kejsaren, om han ville qvarstanna hos dem, en arm6e och 20 mill. piaster. Fischer sjelf tyckes hafva framställt sitnationen för kejsaren i det mest rosenfärgade skimmer; kort sagdt, Maximilian lät öfvertala sig att återvända till hufvudstaden, för attiförening med de båda klerikala generalerna Miramon och Marquez, organisera motståndet mot de framträngande juaristerna. Miramon skulle möta de juarister, som ryckte fram från öster, Marquez skulle försvara fästningen Puebla mot Porfirio Diaz och Maximilian skulle sjelf med 10,000 man rycka mot Queretaro, for att slå general Escobedo. Men gentemot juaristernas dag för dag växande makt måste företaget misslyckas. Dertill kom, att de klerikala visade sig ur stånd att få ihop de 20 millionerna och att Maximilians generaler blefvo emot hans vilja tvungna att brandskatta städerna och landet, för att få underhåll till trupperna. I Queretaro kämpade Maximilian med stor personlig tapperhet, tills platsen d. 17 Maj föll genom Lopezs skamliga förräderi. Ungefär en månad senare föll den blodiga krigsrättsdomen. Detta är andra gången i Mexicos historia som en kejsare blifvit skjuten: Iturbide afrättades d. 19 Juli 1824 på samma sätt som nu kejsar Maximilian. Från Miramare berättas till wienertidningarne, att den olyckliga kejsarinnan Charlotte befinner sig i den högsta grad af exaltation och att hon ständigt ropar: ÅMin man är mördad, jag vet det!, utan att likväl någon meddelat henne dödsbudskapet. Hon skall vara otillgänglig för alla motskäl och endast svara: Jag känner hans fiender! Från Newyork telegraferas, att lord Monck aflagt ed som vice konung af Canada. Kinas regering tänker öppna alla hamnar och städer för handeln med utlandet. Denna åtgärd säges redan vara antagen till principen, och det återstår blott att de nödiga administrativa stegen för dess utförande vidtagas. — Afven i Japan skola flera nya hamnar öppnas för främlingar från d. 1 Januari 1868. Telegraamer.