Göteborgsposten – 6 juli 1867, sida 2

Åsalen rådde nastan halfdunkel, på grund a det under glastaket spända velum. Bland de vanliga åskådarne befann sig äfven v. konungen af Egypten. Han bevista sde festen, så att säga, incognito, fastän har dock bar sin fetz och var omgifven af hela sin svit, tillochmed af de personer, som kej saren ställt till hans uppvaktning. Han tycktes svettas, ty han hade dragit af sig sina handskar och stoppat dem i västtickorna. V konungen gjorde uppseende, emedan man trodde, att han redan för längesedan afresi till England. Då de höga herrskaperna utträdde från ssalongen på tronestraden, gick sultanen mellan skejsaren och kejsarinnan; de följdes at kronPprinsen af Preussen, prinsen af Wales, prins Umberto af Italien, hertigen af Aosta, prins Napoleon samt ötriga prinsar och prinsessor. Kejsaren såg ej synnerligt nyter ut, underrättelsen om, att kejsar Maximilian blifvit skjuten, skall ha stämt honom mycket dyster. Han bar, såsom alla de andra, stor generalssuniforn. Kejsarinnan bar en hufvudklädsel af perlor ochen hvit sidenklädning med ofantligt släp. Sultanen bar sin lysande uniform och såg mycket bra ut. Under det de höga personerna inträdde, utfördes Rossinis hymn till kejsaren; men densamma gjorde ej någon storartad effekt. Sjelfva orden äro mycket krigiska. Många och starka lefverop höjdes för deras majestäter. Då dessa tagit plats, framträdde Rouher, för att afgifva sin berättelse för kejsaren. Densamma afbröts en gång med bravorop. Kejsarens svar (af oss törut meddeladt) afbröts flera gånger af bravorop. Härpä började prisutdelningen, hvilken varade öfver en timme. De särskilda grupperna närmade sig tronen, och kejsaren lemnade åt hvar och en den för honom bestämda guldmedaljen (endast guldmedaljerna utdelades vid detta tillfälle). Flera af de prisbelönta helsades med letverop. Då prisutdelningen var slut, framträdde den kejserlige prinsen och öfverlemnade, såsom president för utställningskomitåen, åt sin höge fader den guldmedalj, som denne förvärfvat i tionde gruppen. Denna episod framkalla starka vves. Den kejserlige prinsen såg temligen frisk ut; dock märkte man, att han ännu haltar litet. Musikkårerna började härpå spela marscher, och kejsaren, kejsarinnan, sultanen samt de öfriga höga herrskaperna jemte svit anträdde derefter det i programmet föreskrifna tåget genom palatsets skepp. Täget var ytterst lysande och talrikt. Det öppnades af kejsaren, kejsarinnan och sultanen. Den senare gick i midten, till höger om honom kejsarinnan, till venster kejsaren. Tätt bakom dem gick kronprinsarne af Italien och Preussen, prins Napoleon, prins Amadeus af Italien, prinsen af Wales, den kejserl. prinsen, den japanske prinsen, de turkiske prinsarne, de öfriga furstliga personerna, ministrarne, hofmännen etc. Prinsen at Wales bjöd hertiginnan af Aosta armen. Promenaden genom skeppet försiggick på den väg som man lemnat fri mellan trädgården, der troferna befunno sig, och äskådareplatsen. Omkring kl. 4 var promenaden och med den festen slut. Kejsaren och kejsarinnan samt sultanen stego åter i sina vagnar och begåtvo sig under samma ceremoniel, som de kommit, den förra till Tuilerierna, den senare till Elysåe. Folkmassan var under återfärden lika stor som vid uppresan, och fastän klockan nu redan är 7 på aftonnn, äro likväl alla gator ännu alltjemnt betäckta med menniskor, som dagens fest lockat ut. Fastän underrättelsen om kejsar Maximilians afrättning hunnit till Paris tvenne dagar före prisutdelningen, hade regeringen dock, för att icke störa festligheten vid detta tillälle, törbjudit densammas offentliggörande. Parisarne fingo således denna malort samtiligt med de präktiga referaterna om prisutlelningstesten, så att intrycket blef i dess heinet något sötsurt. Den olycklige kejsar Maximilian var född I. 6 Juli 1832 och hade således ännu icke yllt sitt 35:te år. Han var en tid chef för len österrikiska marinen, hvilken under kriget fjor på ett så lysande sätt bestod profvet, ;ch det antages almänt, att han hatt stor lörjenst om dess utveckling. Hvad hans verkamhet som generalguvenör i Lombardiet-Ve;etien angår, egnade utt ansedt italienskt blad tonom för någon tid sedan det erkännandet, tt han varit italienarnes ende farlige fiende, medan han genom sitt uppträdande vann allas ktning och sina närmastes tillgifvenhet, så tt han, om nationalkänslan icke varit så Jitig och hatet till det österrikiska systemet så tarkt, måhända skulle åstadkommit hvad ej sterrikarnes bajonetter förmådde att åvägaringa. Efter kriget 1859 lefde han som priatman på sitt slott Miramare vid Triest, tills an i Mexico valdes till kejsare; han mottog ronan d. 10 April 1864 och höll d. 12 Juni å. sitt intåg i Mexicos hufvudstad. Det är ekant, att han först efter långt dröjsmål och 11—