Göteborgsposten – 6 juli 1867, sida 1

a ju en gång för alla kommit öfverens om tt icke röra på väderlekssträngen och deröre lemna vi helt beskedligt elementerna i ro. om vår stad sålunda på somrarne går örlustig åtskilliga af sina infödingar, er äller den på samma tid en riklig ersättning lerför i den svärm af resande af alla nationer som då stryker härigenom, oftast erbjudande ganska putslustiga och originella typer, hvilka lock mera torde lämpa sig för erayonen an stålpennan. Betrakta dock denna äkta, veritabla swell om hvilken man har lika svårt att fatta huru han kommit in i sina kläder som huru han så der uppbetslad kan komma ut med att röra sig i dem. En modig man måste man, minsann, också vara för att djerfvas gå på ben af så skrala dimensioner. Buga er för denna dam, med de långa korkskrufslockarne, den bruna halmhatten och d:o floret, olycklige, ser du icke blyertspennan och anteckningsboken i hennes hand, det är en resebeskrifvande miss, akta dig, eljest ritar hon kanske af dig, sådant har man hört förr en gång. Och så passerar missen forskande och antecknande genom vår stad och några månader derefter, vid återkomsten till old England, faller hon i litterär födslovånda och så ser åter en at dessa praktiska resebeskritningar dagen, hvilka på hvarje sida hvimla af de galnaste misstag och tokroligaste befängdheter och de der med allra största skäl kunna benämnas verkliga miss-foster. Vi ha just en af dessa reseskildringar framför oss, ur hvilken vi, till våra läsares uppbyggelse, vilja meddela några at de mest klassiska dragen. Boken afhandlar en resa, företagen af tvenne ensamma engelska fruntimmer på ängbåt från Köpenhamn till Göteborg och deritrån pr d:o till Kristiania. I Halmstad råkar den beskrifvande missen ut för ett besatt ätventyr. Hon kommer nemligen der in på värdshuset och, då jag, säger hon sjelf,var mycket törstig fyllde jag ett dricksglas ur en karafin på matbordet och tömde det hastigt. O fasa, det var — svenskt bränvin. Antagligen hufvudyr af en dylik för ett fruntimmer ovanlig tankställare gör den goda missen genast derefter den reflexionen, att bränvin i Sverige förtäres till alla mål, att det drickes som vatten och står uppslaget på karafiner till gratistförtäring för hvar och en som så önskar. Ej heller kan det derföre förvåna, att hon derefter ser ångbåten lägga till både vid Falekenberg och -Warburg, att hon finner Göta kanal taga sin början vid skansen Göta Lejon, Jupptäcker guden Thors byst i börsens danssalong och slutligen vid Söndagsparaden på Gustaf Adolfs torg först faller i förvåning öfver the swedish maidens med sina långfransade, mångfärgade näsdukar (prosit!) knutna om hufvudet, skockade omkring den store Gustavus Adolphus, Göteborgs grundläggare! och slutligen inspirerad och antagligen fortfarande påverkad af Halmstadssupen utbrister: den krigiska musiken tyckes väcka lif i bronshjelten och hans glänsande stridshäst (111). Så går det till att skrifva resebeskrifningar. En annan miss påminna vi oss som hade fasligt mycket att anmärka mot vårt hederliga svenska knäckebröd. Det smakar ingenting och när man sitter vid middagsbordet är man frestad att tro sig vara kommen i ett sällskap indianska stenätare. Och ändå vilja vi se den som skulle kunna äta ut rågbrödet ur svenska folkets bevågenhet. Höll det icke just i förra veckan här i vår goda stad på att bli en uppståndelse utan like? Råg förrädet befanns nemligen en vacker dag så totalt upprywdt att hrr bagare och restauratörer funno sig befogade att se helt nedslagna nat. Måttet var rågadt, ännu 24 timmar och tusen tals blänkande tandgårdar skulle gnisslande grina emot dem, ursinnigt tjutande: Rågbröd eller döden! Men allt förgäfves, man skulle ha fått se att de arma menniskorna blifvit tvungna att i stället mumsa i sig hvetebröd, kex eller kanske bakelser! Huru skulle detta slutas? Menskligheten hade dukat under för i oordning råkade matsmältningsorganer, samhället hade blifvit uppoch nedvändt, kaputt, förintadt. Kom så helt plötsligt som en räddande engel lilla Ella Constance från Peterburg, man öfversäg med att hon var lasttull och m attog henne som barn i huset, ty lasten utgjordes af — råg. En förutseende och företagsam importör hade nemligen reqvirerat den i grefvens tid anlända lasten, antagligen tänkande i sitt sinne: Bättre att vara brödlös än råglös! Brödtunnorna hos bagarne och brödkorgarne å restaurationerna stå åter tyllda — så länge det räcker! At Konstforeningen ha i dagarne hemdj bjudits ytterligare tvenne nya Dässeldorsera taflor, dessa af vår unge, förut fördelaktigt sI kände och bedömde landsman Fr. Wohlfahrt. n) I den ena af dessa taflor Tomten och katt et ungen igenkänner man artistens vanliga egen. ., domliga uppfattning af sitt humoristiska ämne och den lilla taflan kan icke undgå att göra r-lett godt intayck på åskådaren. Sak sammid med den andra Den gamle ungkarlen?, hvar rkonstnären af ett föga originellt motiv lyckats n-lågtadkamma en liten mvcket tilltalande genre