IICDCC 880 beväpnade och utrustade kompanler ovh Mt taljoner, äro nästan af ett underverks natwur. Visserligen kunde påfven högt förklara, att -den k tolska kyrkans fiender icke kunna förstå hennes ofantliga makt; men man skall svårligen kunna förbjuda vår skeptiska tid att undersöka,-hvarthän all denna rörelse sträfvar och syftar; hvilket mål hafva de församlade prelaterna i sigte bredvid. firandet af St. Petri jubileum och några få helgons kanonisering? Ha de för afsigt abt vilja återtaga de förlorade provinserna eller ha de endast väpnat sig till försvar af det nuvarande patrimonum? Tänka de införa någonting nytt i star tens regering eller kyrkans författning? Alla biskoparne i den katolska kristenheten skola, heter det, beklädas med romerska medborgarerättigheter. Hela påfvedömet öfver all verlden skall utgöra ett stort politiskt, ej mindre än religiöst samfund. Rom och dess områden skola vara gemensam egendom. Kardinalkol-J legiet skall utgöras af medlemmar, valda bland alla nationer i proportion af deras romerskkatolska befolkning, och den påfliga tronen skall blitva, såsom den var före Hadrianus VI, tillgänglig för hvarje medlem af det romersk-katolska presterskapet, utan afseende på nationalitet. Emot förverkligandet at denna verldsomfattande plan torde dock resa sig några svårigheter. I första rummet, äfven om man an tager den största enstämmighet råda bland presterskapet, återstår att Sei hvad mån dess beslut komma att antagas af dess resp. nationer och, framför allt, af dess regeringar. Franska biskopar borde icke glömma att deras kejserl. herre tvått sina händer för påfJodömet och att de påfliga zouavernas verk uttöres i fullkomlig motsats mot hans afsigter. I Österrike är Frans Josef, Pius IX:s sälskade son i Christus, sysselsatt med en revision af konkordatet; och af alla Europas suveräner finnes det ingen annan än drottningen af Spanien som tyckes vilja på något sätt understödja en rörelse, hvilken måste om sÅ deu föres till någon utsträckning, leda till ett fientligt utbrott med konungariket Italien. De 15,000 främmande bajonetterna i Rom befinna sig der i öppen strid mot Septemberkonventionen. Såsom ett verkligt stöd för Rom omot Italien är en sådan armå mindre än ett bräckt rö. Såsom ett fåraherdens vapen mot hans hjord är det helt enkelt en vidunderlighet, som det 19:de århundradet ej skall länge fördraga. Att detta vapen redan snabbt söndersmulas i den hand, som styr det, känna vi af de ständiga och talrika deserteringarne från Antibes-legionen, hvilka skola leda till dess upplösning och till tvister mellan zouaver af olika nationalitet, de der skola nödvändiggöra deras fördelning på en mängd olika kårer. Utan genomgripande förändringar i förvaltningen äro dagarne för påfvens välde i Rom helt säkert räknade; men ej förbättras ställningen genom det nuvarande påfliga områdets förvandling till en blott prestrepublik. Roms kyrka och alla andra kyrkor voro underordnade staten i början, och om den vid Rom i den gamla verlden fästade prestige satte dess biskop i stånd ej allenast att bli universalprimas öfver alla stift, utan äfven att viga korset vid svärdet samt identifiera den verldsliga med den andliga makten, skedde detta dock endast på bekostnad af kyrkans frihet. Det påstås, att 19:de århundradet skall bli vittne till ett verkligt konsilium och att ett försök skall göras till att ombilda hierarkien. Påfven hyser en dylik önskan, säger han, och tänker möjligen sätta den i verket vid något lämp-å: ligt tillfälle; men han är helt visst den ende man i Rom, som önskar det. Suveräniteten ej blott öfver Rom, utan äfven ötver kyrkan — en oinskränkt, omtvistad suveränitet — är och har under de sista 300 åren varit en monopol för det romerska kollegiet och det italienska presterskapet. Andrea och andra kardinaler kunna visserligen se, att den verldsliga makten är lifdömd och kunna vara hugade att uppgifva den. Men åfven i det del uppgitva den romerska tronen, twycka de sig intill det romerska altaret. Drifna från Capitolium, hålla de fast vid Vaticanen; beröfvade verldslig makt ha de handen kring denna andliga ötvervigt, som från IIildebrands eller Paul IV:s dagar aldrig varit omtvistad. Att tala om ett konsilium! Erkebiskop Man ning och monseigneur Dupanloup äro mycket välkomna, då det gäller att stödja en vacklande romanism. Men påtvedömet känner, äfven i dess största bryderi, alltför väl sina fördelar som en romersk och italiensk institution, för att tillåta några främmande sanatici denationalisera det. Ett konsilium, som skulle dekretera den hel. stolens törflyttande till Frankrike, Spanien eller Amerika, är ej lätt att tänka sig; men konsilium, som skulle förändra dess väsentliga romerska natur, kurera den från dess romerska laster och befria den från dess romerska tyranni, är ofantligt svårare att fatta. hertig Engla myckt I höll I regeri föran visar, tanke l ligen eller dess — — — — — — g 3 C: — — ARE DD