Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 2

— Det skall vara till min tobak. Det skulle vara omöjligt att säga hvad som föregick i Denises hjerta vid åsynen af denna det stackars barnets så rörande handling. Hon fattade den lille gossen om halsen och omfamnade honom gråtande, liksom hon omfamnat sin egen dotter. Hon ville återgifva honom hans pengar men Dåsir hörde icke derpå. — Om jag skulle återtaga dem, utropade han med dessa skrikningar som äro egendomliga för hans nya profession, hvad skulle mina förfäder och min ädle beskyddare, herr markis Asperginos, då saga? Då hon bestämdt vägrade och sökte att med våld stoppa penningarne i den lille gossens ficka sprang han skrattande och hjulande i trots af vägens dåliga tillstånd. Denise var alltför matt för att kanna springa efter honom. I djupet af sitt hjerta fann sig kanhända den stackars qvinnan lycklig att hafva detta skäl mot sig sjelf att behålla den lille gassens pengar. Tack vare frikostigheten hos två eller tre personer hos hvilka Desire varit och sagt adjö, — ett något egen nyttigt adjö måhända, — besteg ig hans kapital till trå francs och fyrtio centi aes. Det var ingenting att köpa er aktie i franska banken för, men det var emellertid mycke för ett barn af Dåsirs ålder och yrke. — 0! om jag mnåonsin blef rik, mumlade Denise lyftande ögonen mot himlen, hvilken lycka att få belön detta redliga barn och den stackars Annette. Lifvad af tanken att hon snart skulle återse sin mar och sin dotter och att hon skulle kunna återvända och