Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 2

Från Utlandet. Jubelfesten till S:t Petri ära pågår alltemt i Rom. Samlingen af presterna i Rom soskrifves såsom någonting, hvartill man alIrig förut sett maken: — Å Lördags, d. 15 Juni, landsatte ångarne från Marseille 3,000 prester, 40 biskopar och en kardinal, förutom mer än 300 katolska lekmän. En spansk fresatt, som bar ett kors på masttoppen, förde hela det spanska episkopatet. Belgierna, tyskarne och nordfransmännen färdades öfver Alperna. De amerikanska biskoparne mönstrade redan ett dussintal. En engelsk erkebiskop och fyra biskopar hade redan tidigt infunnit sig. De mexicanska och sydamerikanska prelaterna upptogo ett betydligt led; men glansen från alla dessa, såväl som från de infödda romerska och italienska prelaterna, hvilka allena skulle, om de alla varit tillstädes, öfverstigit 300, förbleknade vid sidan af deras orientaliska bröder, greker, armenier, syrier, maroniter ete., hvilkas praktfulla och sällsamma drögt, juvelströdda mitrer, mörka ansigten och böljande skägg väckte den djupaste undran och tilldrog sig den skådeslystna romerska befolkningens hela uppmärksamhet. Så stor och stark denna andliga legion än kan anses vara, ötverstiger den likväl icke 500 prelater och 10—20 gånger så många lägre prester. Men det är otvifvelaktigt, att det största nit lifvar många dessa svartrockade pilgrimers bröst. Deras entusiasm fattade eld, då de kommo i sigte af Italiens jord vid Civita Vecchia, och fransmän och spanjorer kastade sig på knä å stranden, sjöngo psalmer och utbrusto, då de reste sig, i ett enstämmigt rop af Dieu le veut!, Deus id vult! Hvilka den allsmäktiges planer verkligen äro, det veta dessa fromma prelater möjligen bättre än vi. Men att Guds vilja icke var densamma som de korsfarares, hvilka först supphofvo detta rop vid 11:te århundradet, det blef tydligt af den långa följd af olyckor, som II gjorde korsfararesvärmen till ett Babel och CCAA wwW — —