Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 1

lagt en god del af denna långa väg, men den starka bondqvinnan var försvunnen. UIppehållen af sin sinnesrörelse gick hon tappert de första milen ifrån den station der hon lemnade jernvägen. Snart kom tröttheten. Efter fyra lieues väg var det blott hennes mod som gaf henne krafter att fortsätta. Klockan tio på aftonen hade hon ännu ej gått mer än sex lieues och det blef henne omöjligt att gå längre. Hon satte sig eller snarare föll ned framför porten till en landtgård. Som hon hade offrat sin sista sou för att så långt som möjligt fara på jernväg, vågade hon icke begära en fristad. Under det hon öfverlade derom gaf hon småningom vika för denna blytunga sömn som trötthet och utmattning orsaka. Morgonkylan uppväckte henne. Hon ville åter begifva sig i väg men hon var förfrusen. Hon släpade sig bokstafligen några hundra steg stödjande sig mot murarne, mot träden, mot allt som kom i hennes väg. Hennes tinningar bultade häftigt; det tycktes henne stundtals att hon var tokig eller att hon var rof för en elak dröm. Slutligen alldeles tillintetgjord sjönk hon tillsammans längs en mur. Några timmar senare varseblef en bonde som kom förbi med en liten kärra för att begifva sig till torget i en närbelägen stad, den stackars varelsen. Troende först att det var en rusig qvinna försökte han att uppresa henne. Då han märkte att hon icke kunde gå, bar han henne till sin kärra.