Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 1

— till representanter. Man hörde ofta såsom en ovilkorlig regel uppställas, att personer tillhörande nämnde kategori aldrig borde väljas, emedan de icke kunde vara sjelfständiga. Den hittills vunna erfarenheten bekräftar dock ej sist anförda påstående. Ätminstone förspordes icke under förliden riksdag att regeringen utöfvade någon pression på innehafvarne af förtroende-embeten. Grefvarne Sparre och Cronstedt, begge landshösdingar, närmade sig vida mera till ministörens motståndare, än många andra representanter, som icke innehade något embete. Chefen för sjöförsvars departementets kommandoexpedition hr Adlersparre, hvars befattning är equivalent med ett förtroende-embete, och hvars lynne är temligen koleriskt, hade alls intet obehag deraf, att han temligen indiskret uttalade sig rörande regeringens utrikespolitik, och de åsigter, som general af Klint uttalade i frågan om landtförsvarets organisation, skilde sig ganska väsendtligt från dem, som man anser att regeringen hyllade. Såvida man icke vill frånkänna de väljande den omdömesförmäga, hvarpå de allmanna valen ytterst hvila, så eger man ej rätt att klandra deras val, ehvad de falla på embetsmän eller icke-eombetsmän. Hufvudsaken är, att hvarje valkorporation utser den bäste, den mest intelligente till representant. Man skall svårligen kunna förneka, att de törtroende-embetsmän, som i riksdagen invaldes, voro män med intelligens och med myc ken erfarenhet inom olika riktningar at statsförvaltningen. Jag tror att t. ex. landshöfdingarne Faxe och Almqvist väl tyllde till landets nytta sina platser i första kammaren, och lika litet hos dessa, som hos några andra amovibla embetsmän, förmärktes någon servilism. — Skulle det framdeles visa sig, att de representanter, som tillhöra denna grupp, icke göra sig förtjenta al det stora medborgerliga förtroende, som tilldelats dem, så betviflar jag icke att de ej vidare blifva återvalda. Men tillsdess böra de likasåväl som andra sjeltständiga och intelligenta män vara valberättigade. Vi ega alldeles icke något ötverflöd på så qvalificerade män. Om, särdeles inom landsungen, den grundsats skulle följas, att inga högre funktionärer böra invälJas i riksdagen, så torde svårigheten, redan stor, avt hålla första kammaren fulltalig, blifva än större; ty medgitvas måste, det är en stor uppoffring att fyra månader ärligen vistas i den dyra hufvudstaden utan all ersättning. Just af denna anledning är det med ett visst intresse, som man afvaktar nästsammanträdande landsting, för att erfara om några ledamöter inom forsta kammaren afsäga sig detta förtroende. Jag har hört sägas, att denna fräga bringades å bane vid en sammankomst dagarne före riksdagens slut, och att flera yttrade sig benägna, på grund at ekonomiska skäl, att algå, men att de flesta bland dessa förmåddes frånträda beslutet tillsvidare. Dock sades, att de som vidhöllo sin föresats voro kammarherre Trolle, d:r Landgren och borgmästare Billström, de begge förstnämnda lerföre att deras verksamhet i hemorten var mera behöflig, och den sistuämnde på grund af sjuklighet. Vid nästa riksdag lärer Norrköping, hvars folkmängd nu anses uppgå till 25,000 personer, kunna välja en ledamot till i törsta kammaren. Om några år torde förhållandet blitva enahanda med Malmö.) (Forts.)