Göteborgsposten – 4 juli 1867, sida 2

— 0! om jag visste det! utropade Celestin svärjande ... Men det finns då icke hederligt folk mer. Medan han helt allvarsamt uttalade denna filosofiska fras, reste sig plötsligt en man vid de tre brottslingarnes sida, gled som en skugga midt emellan dem, omkullkastande Ambroise och försvann i mörkret. — Blixt och dunder! utropade Rosenknoppen, det är vår fånge. — Han försökte att rycka af mig revolvern sade Ambroise; lyckligtvis tog han miste. Alla tre skyndade sig hufvudstupa att förfölja flyktingen. Denne hade väl några stegs försprång men hans förlamade ben hade ännu icke återvunnit sin smidighet. Hans händer i synnerhet voro som döda och det var just detta som hindrade honom att bemäktiga sig revolvern. Till råga på olyckan hade han tagit det venstra galleriet, det vill säga det der den stora vattensamlingen och längre bort den af Perizel omnämnde senapen befunno sig — Vi taga honom, gå icke för fort, utropade Farmais, insöfvaren. Inom loppet af två eller tre minuter blef det tyst framför dem. Tydligen hade den person som de förföljde stannat. — Der är han inspärrad utaf sjön, sade Celestin. Gif mig revolvern, Ambroise. Elden af skottet skall lysa upp oss bättre ett ögonblick än denna fördömda lykta, och vi skola se hvar han är. Detta var temligen illa resonneradt.