Göteborgsposten – 4 juli 1867, sida 2

stack ut genom hälet, beväpnad med en dålig knif och började afskära guldarbetarens band. Så snart Leonards händer blifvit fria gaf hans hemlighetsfulle beskyddare honom den, en af dessa små till två sous, som man säljer åt barn på marknaderna på landet. — Så snart ni slutat att afskära edra band, sade rösten, som hade något skarpt och gällt, som hos en puc: kelryggig, så rädda er med att springa. Tag af till höger och gå sedan rakt ut utan att låta hejda er af något hinder. Leonards händer voro så förlamade att han förblef mycket länge utan att kunna betjena sig af dem. Då han icke mera hörde något uppreste han sig för att ställa en fråga till den okände, men ingen svarade honom. Hans hand, som han stack in i hålet, mötte inger. Förvånad öfver sin beskyddares försvinnande, började han åter att afskära sina band, hvilket händernas tillstånd, den dåliga eggen på knifven och tågens groflek gjorde serdeles svårt. Under denna tid och allt under fortsättande af sivt parti började de tre banditerna att förvåna sig öfver deras båda medbrottslingars dröjsmål, då det redan var flera timmar sedan de gingo. Hvar och en af de tre spelarne gjorde sina gissningar om saken. De antogo öfverhufvud att de båda rekognoscörerne svikit sina kamraters förtroende och behållit rofvet för dem sjelfva. — Jag, sade insöfvaren, tror Perizel tillräckligt i stånd att döda sin kamrat för att behålla alltsammans.