Göteborgsposten – 4 juli 1867, sida 1

Han föreslog sina kamrater ett parti som dessa med skyndsamhet antogo. De satte sig med benen i kors liksom skräddare och placerade mellan sig den lilla blindlyktan, som Perizel hade lånat dem. Till följd af sin litenhet äfvensom glasets ogenomskinlighet och smutsighet, lyste den så föga att de voro nödsakade placera sina kort i sjelfva den inskränkta strålen från ljuset. Ställningen var icke beqväm, men de tre nattsvärmarne voro icke bortskämda med afseende på sir beqvämlighet. Ä Inom loppet af en halftimme ådrogo sig spelets vändningar och det fortsatta samtalet mellan de tre skurkarne så väl deras uppmärksamhet att de glömde sin fånge. Som han var bastant bunden och under inflytande af en sömndryck, som borde hålla honom insomnad under flere timmar, efter hvad Mathurin Furmais hade berättat var det ingen anledning att oroa sig öfver honom. Såsom vi hafva sett hade Leonard ej druckit mer än fjerdedelen af sitt glas. Ehuru sömndrycken frambragt sin verkan hade Leonards sömn icke haft den varaktighet, som insöfvaren beräknat. Vattnet som droppade från hvalfvet öfver fångens ansigte, ängslan öfver hans ställning och dessutom denna moraliska kraft hvars verksamhet återfinnes i allt, voro orsaker att Leonard lösryckte sig ur sin domning inom loppet af två eller tre timmar högst. Från sin mörka plats vid innersta ändan af hålan, mot hvars väggar han stödde sig urskiljde Leonard fallkomligt 3 de tre spelarne, som å sin sida icke kunde se honom.