Göteborgsposten – 4 juli 1867, sida 1

Under det de återtogo sin gång hade Rosenknop pen, som icke kunde motstå nöjet att plumpt triumfera öfver sin fiende, börjat att gyckla med och förolämpa Leonard, som ehuru till hälften vaken genom kylan i källaren, fortfarande låtsade sofva. — Lemna honom då i fred, sade Perizel höjande axlarne; kommer du, du? tillade han knuffande Firmin. — Jag är färdig, mumlade den andre med förställd röst för Leonards skull. — Vaka öfver fången, sade Perizel, som, tack vare sin erfarenhet i brott, handlade nästan som chef för det lilla bandet. — Var lugn, svarade Rosenknoppen, jag åtager mig detta, jag. — Och jag också, tillade insöfvaren och Ambroise Palonge. Perizel och urmakaren aflägsnade sig. Bullret af deras steg förlorade sig i fjerran. Rosenknoppen och Palonge, som liksom många menniskor af deras slag icke kunde vara länge utan att dricka och röka, hade sörjt för att förskaffa sig litet fluidum hos fader Bosco. Efter att ånyo hafva sett efter styrkan af deras fånges band tände de tre banditerna sina pipor och satte sig att dricka. Insöfvaren drog ur sin ficka ett spel flottiga kort, som mer än en gång hade tjenat honom att plundra någon bonde på bymarknaderna eller någon arbetaro inom Paris.