Göteborgsposten – 4 juli 1867, sida 1

Liksom hvarje fånge korsade han sin hjerna för att finna något medel att fly, men förgäfves. Ett rep slaget rundt omkring hans båda fotvrister, och så hårdt tilldraget att han grymt led deraf, hindrade honom att röra sina ben. Ett annat rep omgaf hans handlofvar och sedan slaget ett hvarf om lifrzet fasthöll det hans händer bundna bakom ryggen. Förgäfves sökte han använda den herkuliska styrka hvarmed naturen hade begåfvat honom. Repen, solida och knutna af skickliga händer, gåfvo icke vika. Plötsligt föreföll det guldarbetaren som hörde han vid sidan om sig och liksom i väggen ett ljud liknande det när man andas. Han lyssnade uppmärksammare. Snart tycktes det honom att man mumlade : Ö — Hitåt! Hitåt! — Han släpade sig mot det håll, hvarifrån han hörde denna röst utgå, i det han krälade som en orm. I detta ögonblick blef slutet på ett parti orsaken att banditerna ändtligen tänkte på sin fånge. — Djefvulens åska! hvar har ban tagit vägen? utropade Celestin, som icke mer såg honom på bänken. De uppstego skyndsamt. — Se der hur han ligger och simmar på rygg, sade Ambroise; han har glidit från bänken. — Vi måste se efter, sade insöfvaren. Rosenknoppen och han närmade sig Leonard. — Det är ingen fara att han räddar sig! sade Rosenknoppen.