Göteborgsposten – 3 juli 1867, sida 2

våga inträda, bevakad af oss och bunden som han är, är det ingen fara att Leonard kommer undan. — Dessutom tillade Furmais, insöfvaren, hvem vet om vi icke kunna ta ur honom några underrättelser om andra goda affärer hos hans patron eller hos någon rik person. — Det var en ide, det, sade Perizel. Du har ett utmärkt hufvud, du. — Tyst, sade Blairzot, hör! Banditerna tystnade och lyssnade. — Jag hör ingenting, sade Rosenknoppen. — Inte jag heller, mumlade Palonge. — Den här krukan Firmin är alltid rädd, brummade Rosenknoppen. — Men hvad är det då? frågade Perizel. — Jag tyckte att man gick. — Åt hvilket håll? — DiHt, svarade Firmin, utpekande den motsatta sidan mot den genom hvilken de kommit in i den underjordiska gången. perizel och Celestin vände sig åt detta håll; gång efter annan stannade de för att lyssna. De hörde icke annat än dessa oförklarliga ljud om natten, som hafva någonting så hemlighetsfullt och dystert. De anlände sålunda till ett mycket fuktigt ställe. Det ur hvalfvet utsipprande vattnet hade bildat en slags liten sjö, som nästan helt och hållet stängde vägen. (Forts.)