Göteborgsposten – 29 juni 1867, sida 1

lade och putsade sprutorna, tillbringarne och vattentunnorna, glänsande i de svenska färgerna gult och blått, så prydliga, blankpolerade och nätta, att de nästan snarare sågo ut som leksaker än som de krattiga verktyg. som uppfunnits för att med ett element hindra ett annats förödande framfart, allt detta bildade en tafla at stor effekt, hvilken hade sin glanspunkt å Jernvägstorget, som under en qvarts timmas tid företedde ett lika lifligt som ovanligv skådespel. Då man såg med hvilken hurtighet alla rörelserna utfördes, med hvilken ordning divisionerna hvar på sitt håll arbetade, förstod man ganska lätt. hvilken nytta denna lätta, frivilliga brandkår kan åstadkomma, på samma gång man måste fägna sig åt, att densamma, oaktadt gansku allvarliga förslag till dess upplösning senast för ej längesedan varit å bane, likväl fortfarande eger bestånd och, efter hvad det vill synas, numera snarare eger tastare kontinuitet och större resurser än någonsin. Heder åt alla dem, hvilka icke förtröttas i det oegennyttiga sjelfuppoffrande värtvet att frivilligt bidraga till vårt samhälles skyddande mot den kanske fa sanslullaste af alla samhällsolyckor! Etter en lång väntan förunnades oss slut: ligen nöjet att ta helsa en afdelning af k. lyriska scenens arlister välkommen på vår Nya Teater, hvilken, tyvärr, allt för länge stätt öde och tom. Det var i Onsdags; oaktadt naturen derute i sin mest lysande skrud så inbjudande lockade till några hvilostunder i dess sköte och, ännu mera förunderligt, oaktadt den iryckande hetta, hvilken man kunde förutse som oundviklig i teatersalongen, fylldes likval denna så småningom af en talrik och längtanstull publik. Den lilla, men naggande goda orkestern stämde upp och snart sramstod den lilla byn i baskiska landet inom spanska gränsen för åskadarnes blickar. Der står Nemorino, der sitter den förtjusande Adina — men, hvad är detta? -— man hade ju sagt oss att ingen körpersonal medföljde och der står ju en hel svärm baskiskt bondfolk af båda könen. Hit med kikarn! Måtte säga, k. teaterns körpersonal har just aldrig varit känd för någon så särdeles utomordentlig yttre fägring och dessa — — —! Ber om ursäkt, dessa ladies and gentlemen öppna alldeles icke munnen, om icke för att tillkännage sin förvåning öfver att Adina icke lyssnar till den hygglige Nemorinos kärlekslåt, de äro blott med för effektens skull och effekt göra de! Hvad mera? Den snälla orkestern sjunger ju istället för dem och hvad angår oss på det hela om Åbaskerna? ha ett förbaskadt slägttycke med våra hederliga Hisingsbönder, vi ha ju egentligen kommit hit för att höra fru Strandberg och hr Dahlgren tillsammans uppstämma både kärleksdryck, du underbara, den som egde dig ändål och andra vackra saker och se vår önskan blir uppfylld, och vi ropa in det unga paret efter duettens slut. . Adina har kommit, sjungit och segrat! Och ändå har Charlotte Strandberg i detta parti här haft till föregångerska Mina Gelhaar, som häri vetat utveckla hela styrkan at sin glänsande koloratur, hela tjuskraften af sin intagande personlighet. Vår publik har ännu en savorit att tacksamt och beundrande gömma i sitt minne! Hr Dahlgren sjunger oaktadt sin svåra indisposition så känsligt och behagligt, att man lefver i minnet at de angenäma stunder han förut just i detta parti beredt oss, hr Behrens är förträfflig och hr Uddman, ehuru nog mycket parlando, rvande genom sin öfverväldigande komik, kortligen, ridån faller under starka bifallsyttringar, de värderade artisterna ropas in och publiken lemnar teatern fullt besluten att trotsa ännu ett eller ett par svettbad för nöjet af en så angenäm sammanvaro. Deremot lemnar man denna afton teatern mindre belåten med det sätt, hvarpå serveringen i foyern bestridts. Vi ha dock skäl att antaga, att hr Frick under de kommande repregentationerna icke låter Nva Teaterns nnhl;k