Göteborgsposten – 29 juni 1867, sida 1

OCH strahs SällsKäp IHOLLCS på JerHVASEn, tlag1A mil härifrän staden, af agenter från hrr Sörensen och Lyon, hvilka erbjödo biljetter till Newyork för billiga, men obestämda priser. Redan detta föreföll som ett Ägif akt, föga vittnande till förmån för emigrantbefordringen i sin helhet. Sedan nu emigranterna väl fått biljetter för att begifva sig till Liverpool via Hull, äro de ej längre föremål för den beskäftiga artighet, som förut egnats dem. De kläs ombord på allt sätt man kan, och komna till Liverpool äro de föremål för trakasserier af allehanda slag, hvilka föranledde nämnde Sahlström, som belordrats genom br Fr. Nelsons törsorg, att förklara: Möjligen kunna vi gagna efterkommande, då vi nu, sedan detta bret är skrifvet, vilja uppsätta en anklagelseskritt, som omsider genom allmänna tidningarne torde bli känd i såväl Norge som Sveriger. I sammanhang härmed må meddelas följande märkliga skritvelse från Newyork, hvilken våra landsortskolleger torde i sin ordning ätven uppmärksamma: Då i fjor sommar en del engelska emigrantångare anlände till Newyork med ett betydligt antal skandinaviska män, qvinnor och barn ombord, bland hvilka koleran utbrutit under resan och rasade med stor häftighet, blefvo undertecknade utvalda tili att, på flera här boende skandinavers vägnar, söka understödja våra stackars landsmän, dels genom att lindra de sjukas lidanden och de friskas brydsamhet, så länge de lågo i karantänen, och dels genom att oefordra dem till deras destinationsorter, så fort denna upphäfis. Komiten uppfyllde efter bästa förmåga sina ålagda förpligtelser, och den första afdelningen af dess verksamhet kan således anses för afslutad. Vi ha dock efter närmare öfverläggning kommit till den öfvertygelse, att äfven andra pligter åligga oss och att vi kunna bäst gagna våra utvandrande landsmän genom att rörande öfverresan till och bosättandet i Förenta Staterna gifva dem sådana råd, som äro grundade både på foreliggande fakta samt på den ingigt och erfarenhet, vi vunnit genom ett flerårigt vistande här i landet. Vi anse det derför först och främst för vår pligt att afråda hvarje utvandrare från att fara med en engelsk ångbåt, antingen direkte eller från Liverpool, via Hull, London eller Hamburg. På resan till England bli passagerarne dåligt behandlade; oftast stufvas de som kreatur ned i de trånga hyttorna, der lusten är allt annat än frisk och behaglig, eller ock tvingas de att ligga på däck både natt och dag, utsatta för sjöns våldsamhet och allt slags oväder. Kosten ar dålig, och då de efter 3—4 dynns medfart af detia slag uppnå algångsstället, äro de flesta så kraftoch modlosa, att det ringaste anlag för smittosam sjukdom endast alltför lätt finner offer ibland dem. På resan från Liverpool öfver oceanen är det vanligen de skandinaviska utvandrarne, som bli sämst behandlade, derför att de både äro de godmodigaste och mest obekanta med det engelska epräket. Den plats, som tilldelas dem, är nästan alltid för knapp, och vistandet i det mörka, luftförpestade mellandäcket blir till slut nästan odräglig för dem, som varit vana vid att lefva i frisk luft, och mången olycklig måste antingen böta med lifvet eller uppnår endast land med bruten helsa och mod. De irländska bönder och daglönare, som utgöra massan af utvandrarne med de engelska ångbåtarne, äro med få undantag råa och samvetslösa menniskor, hvilka begagna sig af våra landsmäns godtrogenhet och beskedlighet till att bedraga eller rent af plundra dem, så ofta tilltalle dertill gifves. Kosten är nästan alltid otillräcklig, icke sällan sörskämd. Matroserna äro vanligen irländare och engelsmän, och man hör ej sällan att de tagit verksam del i stölder orh skändliga väldshandlingar mot både mån och qvinnor. Klagomål, som göras hos fartygets befäl, vinna nästan aldrig afseende, ty utvandrarne anses och behandlas som kreatur, hvilka man skall bringa till Amerika med minsta möjliga kostnad, utan något afseende på rättvisans eller mensklighetens lagar. Det enda fall, i hvilket det kan någorlunda gå an för utvandrarne att resa med engelska fartyg (då ingen bättre lägenhet finnes), är, om de beledsagas hemifrån af en pålitlig man, som är det engelska språket mäktig samt har sådan insigt och myndighet, att han kan på allt sätt se sina landsmän till bästa under resan; men äfven under sådana omständigheter böra endast ångare från Gunardoch Inmanlinierna komma i åtanka. Det är vår öfvertygelse, att utvandraren står sig bäst genom att resa med ett svenskt, danskt eller norskt segelfartyg: dels fiunes då icke den stora svärigheten med språket, dels är man såker på human behandlig samt vanligen tillräcklig plats och kost. De flesta norska utvandrare resa sålunda med norska fartyg direkte till Quebec i Canada, hvarifrån de befordras med jernväg till de vestra staternas centralpunkt, Chicago, oftast beledsagade af fartygets kapten; detta är vida att föredraga framför att fara öfver Newyork, der allt är dyrare och hvarest utvandrarne äro mera utsatta för att bli bedragna. I brist på skandinaviska fartyg, förorda vi de tyska segeleller ångfarlygen, hvilka ständigt afgå från Hamburg eller Bremen direkte till Amerika. Om dessa än äro oftast starkt fyllda med passagerare, är likväl den kontroll, som myndigheterna der utöfva öfver utvandringsanstalterna och fartygen, men närmast det goda renomm, som befäl och manskap vanligen ha, en tillräcklig borgen för, att behandlingen och provianten äro sådana de böra vara. Det är oss icke bekant, att något skandinaviskt celler tyskt passagerarefartyg under de sista 10 åren haft så mycken sjukdom ombord, att det nödsakats ligga i karantän. Etit bättre bevis på riktigheten i vårt påstående kan väl knappast gifvas. Vi anse det dernäst för vår pligt att varna våra landsmän mot att fästa för mycken lit till de många agenter eller kommissionärer, som nu arbeta på att väcka utvandringslusten genom att framhålla lockande löften om stor penningförtjenst eller gåfvor af jord, om utvandrarne vilja öfverlemna sig åt dem. Oftast stå dessa agenter i tjenst hos ett eller annat jernvägsbolag, hvilket, i betraktade deraf att banan lägges genom glest befolkade distrikter, erhåller betydliga sträckor af regeringen. Nu ligger det i sådana bolags intresse att få de bästa arbetarne på sjelfva banan och dugliga jordbrukare till att köpa den dem tillhöriga jorden, och för detta ändamål anställas väl aflönade agenter öfverallt i bela Europa, af hvilka de flesta aldrig sett den jord, de förorda, Hvad vi härvid ha att anmärka är, att våra landsmän ofta äro utsatta för att skickas till trakter, der