taljerna, stållde grefve de Larsigny ätskilliga frågor till den unge guldarbetaren. Han frågade honom bland annat från hvilket land han var och hvad hans fader gjorde. Leonard svarade att hans föräldrar voro döda för länge sedan, att de bott i Buckarest, der hans far var hästhandlare, och att han, Leonard, hade lärt sitt yrke i Italien. Efter dessa svar, afgifna i den artigaste ton men på ett temligen lakoniskt sätt, började herr de Larsigny åter samtala med mamsell Amelie Portin. Det syntes att oaktadt sin lust för välgörenhet höll den unga flickan icke mycket af att se sitt namn bland de beskyddande damernas för skyddshemmet, ty hon satte sig deremot så häftigt som möjligt. Bragt i trångmål i sina sista förskansningar och oaktadt sina fasoner af bonde från Donau bibehållande ett spår af sin ungdoms minnen, erbjöd herr de Larsigny åt Christine den värdighet, som hennes syster nyss undandragit sig. Något stucken öfver att icke blifva vald annat än i brist på Amelie öppnade Christine munnen för att svara. Ett befallande ögonkast från hennes far låt henne förstå att hon borde antaga. Så snart grefven gått sado herr Portin åt Leonard att komma och välja de stenar som behöfdes till armbandet, som skulle komplettera smycket. — Jag beklagar att jag icke genast kan gripa mig an dermed, min herre, svarade guldarbetaren, men jag är nödsakad till några dagars frånvaro.