Göteborgsposten – 28 juni 1867, sida 2

— Jag förmodar icke att ni har för afsigt att lemna oss, herr Leonard? sade i sin tur Christinc, utskjutande de ljufvaste blixtar ur sina mörka ögon. — Nej, visst icke, mamsell. Så snart jag kommit tillbaka skall jag komma och ställa mig till herr Portins disposition. — Nå väl! Lycklig resa då, sade millionären, som ehuru stött öfver sin arbetares motstånd, synbarligen var angelägen att behålla honom. Stödd mot pianot hade herr de Saint-Valiez tyst bevittnat denna lilla scen. Allt under utseende af att bläddra i ett album för musik, hade han icke förlorat ett ord eller en åtbörd, hvarken ett tonfall i rösten eller en ansigtsrörelse. I det ögonblick då Leonard tillslöt dörren efter sig vände sig herr Portin häftigt om med den instinktiska rörelsen hos en person, som känner sig spionerad. Hans blick mötte baronens inqvisitoriska ögon, som icke kunde i tid utsläcka deras uttryck af nyfikenhet. Redan missnöjd dermed att de Saint-Valiez hade stigit upp till hans döttrar utan att förbereda honom derpå och förargad öfver baronens spioneri, tog Portin honom temligen häftigt med sig i sitt kabinett. — I sanning, min käre Portin, sade Saint-Valiez, man skulle kunna tro er vid dåligt lynne. — Man skulle ha rätt, svarade juveleraren. — Och hvarför f-n i våld denna storm? frågade SaintValiez, slående sig ned i en fåtölj. (Forts.)