hafva låtit honom gå in till dem för att få se de smycken han medförde. Herr Portin rynkade ögonbrynen. — bet är bra, sade han. Jag skall låta kalla honomHan återkom till sina båda vänner. Herr de SaintValiez höll på att påtaga sin öfverrock. Hvad herr Cambray beträffar, som alltid var lika klädd, vinter som sommar, försökte han fästa på sitt hufvud en gammal unrött, luggsliten, rödskiftande hatt, som de stora knölarne i hans panna nödgade honom att sätta helt och hållet bakåt, hvilket gjorde hans groteska utseende ännu egendomligare. Oaktadt den långsamhet han brukade för att bestämma sig gick ockraren först. — Portin, sade herr de Saint-Valiez, jag har något att säga er. — I detta ögonblick är det mig omöjligt, svarade juveleraren, ty man väntar på mig; men om ni vill återkomma om en timme eller två ... — Må vara, sade baronen, bitande sig i läpparne; jag har just affärer i grannskapet. Han utbytte ett handslag med juveleraren och aflägsnade sig. Anländ till bottenvåningen och i begrepp att gå ut på gatan, ändrade han sig och steg upp i andra våningen. Der frågade han efter mamsellerna Portin. Som han var en af husets gäster införde man honom utan svårighet hos de båda unga flickorna. Han träffade dem i deras boudoir, sysselsatta med att låta sig hänryckas framför en beundransvärd kedja af dia