Article Image
— Se så, se så, sade herr Portin, låt oss icke gräla. Låtom oss först börja med att läsa in detta efter vi icke kunna göra något dermed. Han tog boken och gallren och bar dem till jernskåpet, som han omsorgsfullt tillslöt med en liten nyckel, hvilken förvarades i ett slags berlock af guld, som hängde vid hans urkedja. Herr de Saint-Valiez och Cambray, som hvar och en buro liknande nycklar, passande tlil de båda andra låsen, betjenade sig deraf i sin ordning. Tack vare denna tredubbla mekanism kunde skåpet aldrig öppnas af en af bolagsmännen ensam; närvaron af alla tre var oundgänglig. Under det att Cambray, som alltid var den sista att besluta sig, i sin ordning begagnade sig af sin nyckel, skrapade någon på herr Portins dörr. Denne skyndade att öppna. — Hvad är det? frågade juveleraren en gammal domestik med vördnadsvärdt utseende, som ensam hade rättighet att inträda i den särskilda salong, som låg utantör kabinettet. — Herr Grefve de Larsigny skulle vilja tala vid herra ... Sedan är det också herr Leonard. Herr Portin besinnade sig ett ögonblick. — Vänta tills de två herrar som äro i mitt kabinett hafva gätt, sade han slutligen. Låt då herr de Larsigny komma in. Hvad Leonard angår så må han vänta på verkstaden. — Mademoiselle Christine och mademoiselle Amelie

27 juni 1867, sida 2

Thumbnail