vänninna hon än var till herr de Larsigny, varseblef man ett präktigt gubbhufvud, med förnäma, starkt utpräglade drag, gråblåa ögon med öppen snillrik och befallande blick, och ett långt grått skägg. Stor, smärt och hållande sig rak ännu oaktadt sina sextiotvå år, hade grefven haft ett högst imponerande utseende om icke den fatala mössan hade skämt bort alltsammans. Slägtingar, vänner, hela verlden hade sammansvurit sig för att angripa hans hufvudbonad. — Låt oss tala litet förnuftigt, svarade han. Låt oss se hvilka fördelarne äro af de skorstenspipor, som ni vill att jag skall antaga. Hålla de mig varmare än min mössa? Nej ... Skydda de mig bättre mot solen? Nej ... Mot regn? Nej ... Under alla förhållanden är då mössan att föredraga. Hvarför vill ni att jag byter om. För mina vänners skull? ... Jag antager att deras vänskap icke beror af en sådan småsak ... För främmande folks skull, det vill säga för menniskor som jag hvarken känner eller har lust att lära känna? På min ära, då skulle jag vara mycket god. Det var i kraft af ett sådant resonnemang som grefven rättfärdigade många underligheter och lefde midt i Paris som på den mest aflägsna landsbygd. Sådan var den person som inträdde hos herr Portin och som denne mottog med det beställsammaste och vördnadsfullaste utseende. (Forts.)