nanter, som Leonard Dourbans, guldarbetaren som vi känna, visade dem. Paronen betraktade förstulet den unge mannen med m viss uppmärksamhet. Under denna tid införde Frangois Mauriez, Portins gamle lomestik, i juvelerarens kabinett en gubbe, hvars klädsel särdeles kontrasterade med en adelsmans utseende och sätt. Det var grefve de Larsigny, en mycket nära slägtinge till markis Jean de Ruzolles och likaledes slägt med fru de Saint-Valiez, men på längre håll. Tillhörande de bästa familjer i Faubourg St. Germain och ägande en ansenlig förmögenhet, var han känd af hela Paris lika mycket för sina underligheter som för sin outtömliga välgörenhet, som, äfven den, bar prägel af mannens originalitet. Grefvens princip var, att man hade mycket orätt i att genera sig för folket, det vill säga för en samling menniskor som tagna hvar och en för sig föga angå oss. I öfverensstämmelse med dessa principer gick orefven, som betraktade rörelse såsom nyttig för sin helsa, alltid till fots, bärande under armen ett paraply af oformlig storlek, eller också en käpp eller rättare sagdt en stor knölpåk. Till klädsel cn lång brun öfverrock, igenknäppt ända upp till hakan och försedd med stora fickor af ett ansenligt djup; ett par mörkblå byxor och stora skor; en hvit halsduk af siden; en mössa med dubbel skärm, påminnande något om nutidens meloner, som man vid denna tidpunkt föga begagnade. Emellan denna halsduk och denna mössa, som utgjorde fru de Saint-Valiez förtviflan, så kusin och god