Göteborgsposten – 25 juni 1867, sida 2

Från Utiandet. Det talas nu i de franska tidningarne mycket om att pålven skulle resa till Paris De ultramontana se det med stor ovilja, ock man påstår, att den bekante Louis Veuillo afrest till Rom, för att derifrån afråda der hel. fadren. Det oaktadt tyckes man vilje tro, att resan skall komma att ega rum oct att erkebiskopen af Paris har i uppdrag at häfva påfvens sista betänkligheter. Detskullc också vara på sin plats, att påfven besökt verldsutställningen, eftersom czaren redan gjor det och sultanen skall göra det. Det är ji ganska bra, att dessa chefer för kyrkor u det förflutna, dessa representanter för gaml: ortodoxier taga i ögonsigte den moderna in dustriens under och bli i tillfälle att jemför: legenderna från fordom med de verkliga tin gen, hvilka äro tusen gånger mera poetisk: än de förra samt alstrade af det återupprät tade och ärade arbetet. Hvem vet, om ick blotta inträdet i det åt de samtida uppfinnar nes snille och arbetarnes mödor resta temple skall verka, att de blindaste och uppriktiga ste af dessa öfversteprest-konungar bli fö en stund klarsynta och i en vision skåda de framtida Europa — detta Europa, der enhe ten, med våld försökt af en Muhameds, Gre gorius VII:s och Peter den stores eftertrå dare, slutligen skall förverkligas genom dei fria assosiationens och arbetets fredliga oci fruktsamma verksamhet? Det är en egen företeelse denna: de grekiska, den muhamedanska och den romersk katolska kyrkans trenne cheter vid sidan a nutidens ider, förverkligade i den stora in dustritäflingen, och besökande detta Paris, de revolutionen ristat sina märken ötverallt oc der nationens chef säger sig vara upphöjd ti sin värdighet Ågenom folkets vilja — dett Paris som en gång, och det är dock ej s längesedan, proklamerade förnuftet som gu dom, under det en förvildad pöbel genas tänkte sig denna gudom i form af helgo samt nedföll och tillbad såsom sådant — e gatunymf! Förvillelserna äro lika stora, vare si man dyrkar såsom gudomlig kraft, i likhe med czaren, några uppmålade träbeläten, elle såsom sultanen en sjelfskapad profet, eller lik påfven, låter sig sjelf tillbedjas vid sidan a utstofferade helgonbilder eller såsom pöbel en glädjeflicka. Det står dock fast, att de gudomliga är andligt, är höjdt öfver det blot sinnebildliga och att det är det rena förnufte i dess idealitet. Detta bör äfven vår tid min nas och särskildt materialismens anhängare, t