Göteborgsposten – 25 juni 1867, sida 1

andra gymnastikinstrumenter. Två stora skåp intogo två af rummets hörn, i ett annat hörn befann sig ett slags kassakista, som borde hafva en ofantlig tyngd. Det tycktes emellertid som om denna icke vore tillräcklig för att lugna Leonard, ty smeden gjorde sig i ordning att fästa den vid väggen med de jernreglar, skrufvar och muttrar, som han hade medfört. Under det han arbetade pratade Bruno med guldarbetaren, som skickligt hjelpte honom. Deras arbete drog ut en god del af dagen. I begrepp att taga afsked af Leonard förde Bruno, som fortfarande tänkte på Celestin, hvars gående och kommande föreföllo honom misstänkta, samtalet på detta kapitel. — Ni måste misstro honom, herr Leonard, sade han. Min Gud! jag vet väl att ni är mycket starkare än den skälmen Rosenknoppen, men han skail lägga försåt för er, ser ni. Man säger att det icke är hans första mord. — Man öfverdrifver utan tvifvel. Han kan vara vild och brutal utan att vara mördare. — Men det måste vara något ditåt i alla fall, efter hvad den lilla Desire berättat mig. — Hvad är det då? — Den dagen då ni så bra mörbultade Celestin på Kalifornien ville han slåss med Asperginos, ni vet, konstmakaren, Desirås patron. Men Asperginos, som var full, det får jag lof att tillägga, såg honom rätt i ansigtet med en hemlighetsfull blinkning och sade honom helt simpelt: — Om du icke släpper mig talar jag om för hela verlden hvad du gjorde natten till den adertonde December.