till benen allt hvad han orkade och lemnade de öfriga åt sitt öde, Denna hans paniska förskräckelst hade isynnerbet deraf framkallats, att han märkt er sten, stor som cn knytnäfve, surra förbi örat på sig Olsson förnekade att ha kastat sten, men påstod såsom han förut gjort, att han sett sex sjömän hvilke just voro de som kastade stenarne och framför all kastade på honom Hansson försäkrade att inga sjömän synts till utan blott den person, som liknade Olsson. Häruti instämdeg äfven de båda offren för nidingsdådet. Då Olsson, hvilken varit utförd under förböret med hustrun, upplystes om att hans byxor varit blodiga, påstod han att detta måhända kommit sig dera! att han skadat sig på fönsterrutorna. Polismästaren åter erin ade honom derom, att han ej hade haft några skråmor att visa dagen efter det han skulle skurit sig på glaset. Mathias Hansson tillade vidare, att karlen som kastat stenarne Åskrälat och fört ett rysligt väsen. Detta tilldrog sig vid elsvatiden på qvällen, d. v. . kort innan knifskärningen egde rum. Enkan Charlotta Nilsson hade hört, då Olsson kom hem. Hon bodde neml. i hans hus. Han bultade först på forstugudörren, men då han ej kom in hörde hon en fonsterruta slåg sönder. Olsson släpptes in och nu börjades oväsende inomhus. Någonting, troligen en stol, slogs i golfvet inne hos O, hvilken derefter sprang ut. Hon hörde att han gick åt ett håll, hvarifrån sedermera nödropet Herre Gud! hördes flera gånger upprepas. — Då Olsson, som i nyktert tillstånd är tystlåten och fredlig, varit öfverlastad, har ban alltid varit en skräck för hela huset. Också hade en madam Andersson, efter Olssons hemkomst ifrågavarande qväll, nedkommit till hustru Nilsson och uppmanat dennas dotter att hålla sig tyst emedan värden kommit öfverlastad hem och de eljest kunde komma i olycka. Amanda Nilsson hade äfven hört då Olsson kom hem och förde oväsen på dörrarne. Han blef insläppt, men dröjde ej länge inne, utan sprang åter ut, ställde då sina steg mot Gunnarssons närbelägna hus, hvarest nödropen ögonblickligen derefter hördes. Hon såg honom ej då han kom åter, ty hon hade aflägsnat sig från modrens kök, der hon hade utsigt öfver den del af gården, hvarest Olsson skulle passera tillbaka. Olsson var då klädd i grå byxor — lika med dem, som i polisen förevisades — och kort mörk rock, Olsson yttrade, att det är tusentals personer, som ha likadana byxor. Gossen C. G. Kristoffersson hade sett en karl; fullkomligt lik Olsson, springa från dennes vedbodar mot Gunnarssons, hvarest brottet begicks. Arbetskarlen J. A. Sjöberg hade samma qväll mött en springande karl, troligen Hansson, men gick sedan in. Hörde nödrop, men trodde ej att någon verklig fara var på färde. Trots alla dessa och förut aflagda vittnesbörd, förnekade Olsson lika fräckt att ha begått brottet. Han begärde att bli lössläppt mot borgen, men polismästaren sade bonom att i sädane fall ingen borgen vore antaglig. Målet uppsköts på fjorton dagar för inhemtande af ytterligare upplysningar. Onskligt vore att tillräckliga bevis kunde anskaffas mot den, som utfört detta gemena dåd, på det att han måtte bli exemplariskt straffad.