I går hölls förnyad! förhör med smideshandlaren A. P. Olsson, tilltalad för aw d. 4 d:s mellan kl. 11 och 12 på natten ha på ett betänkligt sätt sårat timmermännen Nils Nilsson och Haus Pettersson irån Frölunva. Dessa som efter de skador, hvilka blifvit dem tillfogade, vårdats å Allm. och Sahlgrenska sjukhuset voro vid förhöret såsom målsegare närvarande. Båda hade blifvit sårade i ansigtet, och det på det mest forlärliga sätt. Enligt al öfverläkaren å Allm. och Sahlgrenska sjukhusets kirurgiska afdelning afgifvet betyg, hade ummermannen Nils Nilsson blifvit med knif skuren tvärs öfver hela ausigte:, frau de ena örat till det andra, hvars brosk blifvit genomskuret. Älven nåsspetsen hade genomskurits. Följden häraf blisver för heli lifstiden det ohyggligaste ärr. Timmermannen Hans Pettersson ater hade äfvenledes i ansigtet fått ett hugg, som från ena Örat gick öfver näsan, och ett annat under venstra käkbenet. Det förra ai dessa båda hugg hade varit så djupt ett det på tvonnee ställen nära nog gått genom kinden. Afven dessa sår komma att för lifstiden medföra högst vanställande ärr. Båda offren för detta ohyggliga mordattentat voro, som sagdt, i går uppe, och man kunde af de rysliga märken som skurkens knif qvarlemnat i deras anleten lätt finna att de måste för alltid bli vanställda, om ock såren ej varit af asgjordt lifsfarlig beskaffenhet. Det är hemskt att tänka sig det sådane personer finnas, hvilka kunna på detta förfärliga sätt misshandla sin medmenniska. Då förhöret börjades yttrade polismästaren, att han, innan han skrede till afhörande af de öfriga vittnena, ville höra om ej Olsson, på hvilken så svåra misstankar hvilade att ha begått det ohyggliga brottet, kommit på bättre tankar och ville bekänna det han vore gerningsmannen. Nilsson förklarade att han ej hade något att tillägga till sin förut afgifna berättelse. Han hade vid elfvatiden kommit hem, meu sedan gått ned för att se efter om vedboddörrarne voro låsta, enär ban vid hemgåendet sett flera sjömansklädda personer, hvilka kastade sten efter honom, och han derföre ville se till att ingen kunde komma in i hans vedbodar. Tvenne personer kommo då emot honom, men detta skedde utanför lusthuset i hans trädgård, ej der N. Nilsson och H. Pettersson sedermera blefvo skurna. På tillfrägan om O. ej varit inne och hemtat en knif, som i en slida hängde bredvid hang jagtväska på väggen, svarade han att han ej visste af något sådant. — Men det är ypplyat, att O. var inne och hemtado denna knif, yttrade polismåstaren. O. hade en knif med slida, som håäng te bredvid jagtväskan. — Jag hade flera knifvar, hela sju stycken, alla med slida. — Men hängde ej någon knif bredvid jagtväskan? — Det vet jag icke. Jag har haft flera dussin sådane knifvar, bland annat en graverad med mitt namn. Jag har salt alla dessa knifvar, Jag hade inga qvar i huset. Det torde böra erinras derom, att en barnflicka hos Olsson vid förra förhöret intygat, att O., efter att samma afton som missgerningen begicks ha inslagit en lönsterruta hemma hos sig, kommit vild och uppretad inrusande, velat slå hustrun med en stol och derefter fattat den knif, som hängde i slida på väggen samt med denna åter begifvit sig ut. Sedan dess hade knifven varit försvunnen. Kort derefter återkom Olsson, tog af sig byxorna och kastade dem under bordet. Morgonen uespå befunnos de vara mycket blodiga. Olsson tillsade då hustrun att tvätta dem. Ett annat vittne hade sett O., då en karl sprang förbi dennes trädgårdsport, höja på armen, liksom för att slå till. Olsson förklarade nu, att denna senare rörelse måhända föranledts deraf, att han hållit handen öfver ögonen för att kunna se bättre. Sedan Olsson anau en gång upprepat, att han ej hade i sitt hus egt någon knis, framtog polismåstaren en sådan, hvilken var fullkomligt lik den, om hvilken barnflickan berättade, att den hängt på väggen innan den at Olsson blifvit nedtagen. Denna knif hade blifvit hittad nedstucken i jorden på Olssons område och var ännu betäckt af offrens blodfläckar. Polismästaren gjorde Olsson uppmärksam på dessa hemska fläckar och frågade om han ej inför synen af dem och af sina vanställda offer kände sig manad att aflägga en uppriktig bekännelse. Förgäfves. Han hade kaft och försält flera dussin sådane knifvar. Hvarenda skarpskytt och hvarannan sjöman hade dylika. Olssons hustru inkallades sedermera, Hon förklarade sig aldrig förut ha sett knifven, som förevisades henne, hänga på väggen, ej heller kunde hon igenkänna den som hennes mans. — Fins det då något i ert has, som icke ni känner till? frågade polismästaren. — Ja, det fins mycket. Hustrun förklarade vidare, att hon ej visste om något mera än att mannen kommit hem och bultat på porten. Hon hade dock ej vaknat genast, men plötsligt fick hon höra en sten kastas i rutan. Mannen yttrade: De vilja mörda mig! Stenen, som kastades mot rutan, hade tagit törn mot ett uppstäldt sofflock och derföre fallit ut igen. Sedan Olason blifvit insläppt gick han åter ut, men hon visste ej hvar han då var, om på svalen eller ute. — Men var han ej uppretad då han kom in? sporde polismästaren. — Nej, men han skulle vara ond derför att han ej blifvit insläppt. — Tog han ej en stol för att slå er i hufvudet? — Nej. — Det var märkvärdigt. Dels berättade er barnslicka detta, och dels har ni omtalat det för mig. Ni sade att ni blott derföre att ni hade ert späda barn på armen undgick att bli misshandlad. — Jag mins det dock icke. På tillfrågen tillade hon vidare, att Olsson då han, efier att vara hemkommen, åter gick ut ej var borta längre än fem minuter. Hon hade ej då hon på morgonen lade Olssons byxor i blöt märkt att de voro blodiga. De lago da nemligen under bordet 5ammanvirade. Dit hade de fallit från en stol, der Olsson hade lagt dem. i — De voro dock enligt barnflickans berättelse så mycket nedsudlade att ni måtte ha blifvit fläckad på I händerna af de oskyldiga menniskornas blod. I Timmermannen Mathias Hansson hade varit med de båda andra som sedermera blefvo knifskurna. Då I de passerade förbi Olssons hus blefvo de af en person öfversallne med stenkastning. Denne person : hade gråa byxor lika med Olagons, hvilka nu framIE visades, och hun var för öfrigt till växt och röst lika is Olsson. Först hade denne man, hvilken de mötteds på vägen, yttrat till dem: Jag skjuter er!4 Seder 1 H i ö ö