ILS— Fran Utlandet. Året 1867 skall framstå i historien säsom de stora mötenas år. Förutom det allmänna mötet af suveräner och arbetare på Marsfältet, hatva vi haft kröningsståten i Pesth, den etnograpska sammangjutningen i Kremlin af panslaviska tungor, och nu omtalar man tör oss prestoch biskopsmötet i Vaticanen. Biskopar och prester borde vara en ganska vanlig syn i Rom; men en enskild soldat blir ett imponerande föremål, då han på ett paradfält mångdubblas af tusende sinom tusende, och det är bländande att läsa om det antal andliga, som påfven Pius IX hoppas kunna mönstra omkring sig från alla veridens fyra hörn, vid den 1,800:de årsdagen af S:t Peters martyrdöd d. 29 d:s. Denna betydelsefulla årsdag är emellertid icke det verkliga föremålet för denna storartade klerikala församling. Helgonens Moder, såsom romerska kyrkan kallar sig, står i beredskap att öka sin familj, och, såsom detta skedde vid kanoniseringen af de japanska martyrerna år 1862, en ceremoni af denna natur anses högeligen vigtig för verlden, ej mindre än för kyrkan. Man hoppas, heter det, att biskopsmötet skall förvandlas till en ekumeniskt eller universalt möte, en ny Tridentsynod med afsigt att företaga en revision at kyrkans lärosatser och lämpa dem efter det moderna framåtskridandets fordringar — men kan man väl hoppas, att en antaglig reformation af detta slag skall utgå från Rom, från -Helgonens Moder: eTimes anser äfven en dylik reformation, utgången från Rom, otänkbar. Den romerskt-katolska kyrkan?, säger bladet, har sitt hutvud, der det knappast borde ha sina fötter. Ett enkelt möte, afsedt att inregistrera påfliga dekreter, att taga dem till godo och att lägga dem åsido med tyst bifall, det är något som kan inträffa hvad dag som helst; men ett verkligt concilium, undersökande, diskuterande. ötverläggande, kan alldeles icke komma i fråga, så länge kyrkans medelpunkt ligger så långt från intelligensens, den sociala upplytningens och den moraliska värdighetens centrum; så länge hon är hopkopplad med en verldslig regerings verldsliga intressen, hvars suverän och embetsmän måste vara italienare; så länge hennes eviga, ej mindre än hennes materiela välgång är uppdragen åt ett kardinal-kollegium, i hvilket galliska, teutoniska och andra elementer måste befinna sig i den minsta möjliga minoritet, till hvilket de endast af gunst och nåd erhålla tillträde och hvarest de nästan betraktas som främmande inkräktare. För längesedan offrades å mötet i Trident ej blott kyrkans frihet åt en oinskränkt påflig supremati, utan öfverväldigades äfven de transalpinska folkers sunda och rationela åsigter af en förmäten och ofördragsam, förskämd och slavisk italiensk majoritet. Det fanns dock en tid, då några af kyrkorna på denna sidan Alperna, belåtna med ett nominelt förbund med Rom, tillvällade sig åtminstone så mycket oberoende, som de ansågo nödvändigt för bevarandet af sin tros renhet och den allmänna moralitetens intressen; men under den nya kampen mellan kyrka och Stat i Italien hafva de transalpinska katolikerna ansett religionens intressen inblandade i den verldsliga maktens sak, och en ultramontanism har uppstått, som är mera romansk än Rom, mera papistisk än påfven sjelf. Romerska kyrkan har sedan sextonde århundradet varit en strängt despotisk institution tortfar Times. ÅLe pape propose et le pape dispose. Uti införandet at nya dogmer, i kanoniseringen af nya helgon, i kungörandet at nya underverk, har Pius IX med stor yttre ifver understödts af hela den romersk-katolska hierarkien. Det är osäkert, huruvida alla storverk af denna natur höjt honom i verldens aktning och om den nya trupp af heliga stridsmän, hvarmed himlaskaran kommer att vid den stundande ceremonien ökas, skall öka